Snö...

Det är ett löfte om skidor. Om varm dryck i en termos i en driva. Om långsträckta U-dalar i fjällen. Om liftrassel i Flottsbro. Om gnetande långsamt uppför på stighudar på väg mot en topp. Om ljus i ett annars kompakt mörker. Om blöt päls på en hund. Om rullande efter ett bastubad. Om barn som bubblar av lycka när flingorna faller för första gången. Och, förstås, även om skrapande av bilrutor. Om svettigt skottande. Om iskalla tår och fingrar. Om förstörda skridskoisar. Om noll sikt när allt, upp, ner, fram och bak, försvinner in i det vita. Om isande nordanvind. Kort sagt, allt det underbara och allt det jävliga, som snö är och betyder, på en och samma gång.
Men mest av allt, tyvärr, eftersom vi bor i Stockholm, om en längtan till den där vintern som allt för sällan infinner sig här hos oss. Och om det vemod som stockholmsvintern skapar när det vita än en gång övergår i det gråa, skitiga slask som tyvärr är vår vintervardag.
Friluftsfrämjandets styrka är att vi skapar äventyr för alla, året om, oavsett väder, temperatur, nederbörd och vind. Men det är klart, även om vi är beredda på allt, så finns det väderförutsättningar som är roligare än andra. Vit, fluffig, snö är en sådan. I dagarna släppte vi återigen platserna till vår skidskola i Flottbro. Nästan direkt var de flesta av våra 1000 platser bokade. En massa barn, och några vuxna, kommer återigen bli smittade av det i allmänhet livslånga ”virus” som våra snö-ledare planterar: ”Skidglädje”. Som gammal skidledare är det få saker som är så tillfredställande som att se polletten trilla ner för ännu ett barn och därefter se det susa ner själv för backen och glädjestrålande titta bort mot liften och utbrista – ”en gång till!?”
Där och då är Friluftsfrämjandet som bäst, alla fall för mig, som älskar snö.

Jakob Beijer, ordförande.