Sök på webbplatsen

Hitta lokalavdelning

Som medlem får du

  • Tillgång till Sveriges bredaste utbud av guidade friluftsaktiviteter
  • Stödjer vårt arbete med hela Sveriges friluftsliv, och mycket mer...
Bli medlem

Logga in

Alpvandring i Österrike

Det var faktiskt inte bara regn…

                 ...det kom lite snö också

Den 7 juli samlades 15 friluftsfrämjare på hotell Arnika i Ischgl Österrike för en vandringsvecka. Hotellet var trevligt och rummen fina med balkong och hög standard. Inget fattades. Även middagen överträffade våra förväntningar. Soppa, salladsbuffé, tre varmrätter att välja mellan och sen en efterrätt på det. Allt elegant upplagt och serverat. Det stora problemet var väderleksrapporterna.

Alla lovade regn, snö och kyligt väder. Som vana främjare rustar vi oss med regnkläder av olika slag och tar liften från Ischgl som ligger på 1376 m, upp till Idalpe på 2308 m. Det duggar envist men vi fryser inte. Vi har valt en enkel och kort starttur som ska följa en höjdkurva till ett matställe. Vi råkar starta lite tvärs och tar en rejäl uppförsbacke innan vi inser att vi nog får vända om.

Hela tiden kantas vår väg av alpblommor av all slag. En del känner vi igen medan andra kräver att vi kollar i floran. Fast det får bli senare, regnet tillåter i bästa fall några bilder på blomsterprakten. Utsikten är magnifik med dimmor mot de starka, gröna färgerna. Väl på rätt väg tilltar regnet, stigen blir allt lerigare och när vi börjar undra var vår alphütte, Paznauer Taya, tagit vägen kommer den verkliga utmaningen i form av en stig under en lift. Brant, stenig och lerig. Vi halkade i all fall ner och hittade vårt matställe. Det var härligt med värme, mat och öl.Med något torrare kläder tar vi de sista 5 km ner till en liftstation och fuskar den sista biten. Totalt visade det sig att vi vandrat närmare 12 km, lite mer än vi tänkt oss. Nu har vi i alla fall testat våra kläder och värre väder än denna första dag slapp vi resten av veckan. Tillbaka på hotellet fick det bli en bastu och lite vila före middagen, sen var det duntäckenas tur.

Nästa dag tar vi oss en lugn förmiddag, under natten har sluttningarna där vi gick i går fått ett lager med nysnö. Vid halv tolv vandrar vi dalgången mot Mathon. En ganska behaglig sträcka över ängar och genom riktig storskog. Det blommar lika fint som vanligt och regnet duggar stilla.

Vi lunchar vid Wildpark och även idag blir det några som frossar i kaisesmarren innan vi vandrar tillbaka på andra sidan om bäcken mot Ischgl Vädret blir allt bättre och väl tillbaka har vi nästan sol. 

Torsdag, nu siktar vi in oss på en vandring från Kappl på 1256 m, där vi tar linbanan upp till Diasalpe på 1863 m. Därifrån vandrar vi över ängar, uppför, med koskällor plingande i öronen. Blir kossorna inte hörselskadade funderar vi. Vackert och nästan uppehåll och vi tar en fikapaus.

Finns det något vackrare än sol under svarta moln? Vi fortsätter över stenblock som någon vänligen lagt nästan tillrätta och kommer till sist fram till Niederelbehutte på 2310 m där vi lunchar.

Sen är det bara drygt 1000 m rakt ner kvar...fritt fall. Den brantaste delen kommer först och vi sicksackar mellan stenar och blommor. Det gäller att ha koll på fötterna och dalstaven som lätt bara försvinner ner, stigen är mycket smal. Vi vandrar vidare över ängar och börjar undra när vi ska vara nere.

Kraft, höfter och muskler börjar lida av materialutmattning. Nu kommer vi in i storskogen, hur kan dessa jättegranar hålla sig kvar i branten? Vid 19-tiden sitter vi på bussen hem och hinner precis duscha innan vi får en lika fin middag som vanligt.

 

På fredagen tar vi en sen buss till Bielerhöhe, 2036 m, och äter lite på stället där.

Vandrar sedan runt Silvrettasjön som är en kraftverksdamm. Vacker och lätt tur idag utan höjdskillnader, men "fuktigt".

Lördagsvädret ser ut att bli bättre och vi tar en tidig buss mot See och kabinbanan upp till Medrigalm, 1787 m, och vandrar sedan uppåt till Ascherhütte, 2256. Vi lunchar i hütten och fortsätter sen över ängarna. Liftbygge pågår som har ställt till det en bit i början. Solen börjar titta fram och Kerstin och jag tar en fika innan vi är nere vid Versingalpe, 1937, där de andra fikar. Fortsätter ner till kabinen och vidare ner till byn i strålande sol och vi inser att veckans väder nog varit ganska lagom för vandring.

Sista vandringsdagen tar vi bussen mot Zenisjoch och sjön Kops Stausee, på 1823 m. Därifrån vandrar vi upp till Verbellaalpe,1938 m, på en behaglig bred stig. Fantastisk blomning som vanligt.

Hütten är bara en enkel stuga där man gör ost som vi får köpa med en kall öl. Regnkläder på och av som vanligt. Vi börjar nerfarten mot ett vattenfall och gruppen delar på sig. 

 

Stigen är lerig och blöt. Bäcken rinner jäms med oss men ibland tycker vi nog att vi går i bäcken. Vattenfallet som bäcken borde leda till ser vi inte mycket av, men lite kanske, om det nu var rätt vattenfall? Tillbaka vid sjön hittar grupperna varandra på Gasthof Zenisjoch, några med den sedvanliga kaisesmarren.

Vi fick en härlig vecka med många utmaningar; höjdskräck har bemästrats, fritt fall har utmanats, alpblommor har identifierats, kaisesmarren har avsmakats och betygsatts, brännnässlor vid kisspausen har uthärdats, strida bäckar har forcerats, rullkottar har undvikits, och koflockar har modigt mötts.

Vi har också blivit mästare på att lika snabbt få på oss regnkläder som att få av dem. Med tanke på den värme som väntade oss hemma var vädret nog ganska perfekt för vandringar. Och frusit, det tror jag inte någon av oss har gjort.

Tack hela härliga vandringsgruppen för ert goda humör och trevliga sällskap.

Inger Klasson