Sök på webbplatsen

Hitta lokalavdelning

Som medlem får du

  • Tillgång till Sveriges bredaste utbud av guidade friluftsaktiviteter
  • Stödjer vårt arbete med hela Sveriges friluftsliv, och mycket mer...
Bli medlem

Logga in

Höstglöd i västfjäll

I mitten av september har femton vandrare stämt möte i Vålådalsfjällen. Vandringen ger oss hisnande perspektiv – eftersom en brutal, iskall och kilometertjock inlandsis mejslat ut de fantasieggande dödisgroparna, pyramiderna och en smaragdgrön sjö. Så även om vandringen är ganska lätt, så drabbas vi av tidssvindel.

Den sandiga stigen ringlar sig som en gigantisk orm upp genom fjällandskapet. Sommaren går över i höst och de flesta av oss femton har poströstat eftersom vi fjällvandrar och missar årets riksdagsval.

Fast det har alla glömt när vi nu andas in den krispiga luften och dofterna av syrliga bär och svampar. Allt eftersom vi börjar skala av oss plagg efter plagg, i den vindskyddade skogen, lär vi känna varandra.

Förbi låglandets tallskog

Sommarleden tar oss på några timmar från låglandets tallskog, förbi höstiga myrmarker till fäboden och samevistet Grönvallen. Det är en perfekt rastplats med sina timrade härbren och knotiga björkar att luta sig mot efter lunchen.

När vi börjar röra på oss igen går våra två ledare först och sist i gruppen. Ulrika Jahrmark tar täten i knallrosa byxor och med vandringsstavar i nävarna.

- Den här veckan är höjdpunkten på året, säger hon och tillägger, när semestern är över och man börjat jobba är det härligt att ha den här vandringen att se fram emot.

Naturupplevelser i symbios med naturen

Längst bak i ledet med kikaren i högsta hugg går Lena Douhan Håkansson. Med ett starkt fågel- och växtintresse har hon alltid något att berätta.

- Det kan vara en ljungpipare, svarar hon när någon frågar vad det är för vemodigt entoningt läte som hörs vid myrmarkerna. Lena identifierar också stora som små svampar som vi hittar titt som tätt. Dessvärre blir det inga tillskott till middagen.

Rustade för fjäll

I vårt gäng varierar åldrarna från tonåringar till övre medelåldern – ingen är i alla fall ett fossil. Elin är med sina arton år yngst och när vi börjar fundera på utrustning visar det sig att hon bär på den äldsta ryggsäcken i gruppen. Det är hennes pappas rygga som är mer än dubbelt så gammal som hon själv. Nu vandrar hon i hans fotspår även om det var länge sen han var här.

- Fast det visste jag inte om när jag anmälde mig till den här vandringen.

Ville testa fjällvandring

Allt fler individer lösgör sig ur gruppen i takt med att vi lär känna varandra. Elin som är vegan, Örjan som har ett intresse för norrsken. Alla är fortsatt rätt så försynta och håller sig lite på sin kant. Det tycks som att de flesta är med på den här resan med Friluftsfrämjandet för att skaffa sig kunskaper om fjällvandring eller bara för att testa om det är kul.

Trerätter middag inga problem när man hjälps åt

Den vädermässigt grå förstadagen tar oss slutligen fram till Lunndörrsstugan. Stugvärden Leif har ett outsinligt förråd av berättelser efter alla sommar- och vintersäsonger. En av de senaste handlar om klass sex från Undersåker som fått se en björn gå över myren alldeles framför näsan när de satt och fikade. Varje kväll fixar ett matlag en trerätters middag åt vår grupp. Det inbegriper dukning, disk och allt som hör till – på det viset får alla två lediga kvällar som kan ägnas åt bastubad och annat.

Vem tänder färgerna?

Vädret är stabilt grått nästa morgon fast allt eftersom vi närmar oss Issjödalen tänds höstfärgerna en efter en och fjälltopparna börjar titta fram bakom molnen. Renarna vi möter är motsägelsefullt både nyfikna på oss och lite nervösa i vår närvaro. Så småningom sätter de upp sina nosar i luften och springer iväg. Vi traskar åt motsatt håll i maklig takt och skådar plötsligt ut över en djup kanjon med en turkos sjö till väster om stigen.

I spåren efter inlandsisen

Så befinner vi oss plötsligt uppe på den märkliga sandplatån vid Issjödalen. Här har inlandsisens rörelser och avsmältning bildat denna vidsträckta platå med två sandpyramider nedanför som ett minne av de isälvar som dragit förbi här.

– När inlandsisen smälte bildades älvar och enorma sjöar. Isen kalvade och stora isklumpar sjönk till bottnen som grus och sten fastnade i. När isklumparna smälte stannade gruset kvar och bildade kratrar eller dödisgroparna här på fjällplatån, förklarar Örjan.

Det är som att befinna sig på en annan planet, åtminstone på en annan kontinent.

Laila har nya kängor och skoskav. Med pyramiderna i fonden blir hon ompysslad av Ulrika som med van hand lägger på leucoplast. Efter en kortare vandring genom en ”japansk trädgård” med moränåsar och olika nivåer av sandplatåer når vi slutligen Issjön. Här ligger Kungens jaktstuga enkel och igenbommad. Sjön ser heller inte så märkvärdig ut förrän solen kommer fram och tänder dess smaragdgröna färg.

Topptur upp på fjället

På tredje dagen gör vi en belönande topptur på fjället Santa. Det är delvis tufft då terrängen är blockig och det är brant. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och sätta fötterna på rätt ställe. Elins mun är blå av de söta blåbären som växer i mängder här. I en liten jåkk några tiotal höjdmeter nedanför oss hämtar männen chevalereskt vatten åt alla som behöver påfyllning i sina flaskor.

Det är brant då vi tar en liten paus. Två brunspräckliga fjädrar studeras när fyra dalripor skrattande flaxar upp ett par meter ifrån oss.

– Dalripan är brunspräcklig på sommaren och skrattar medan fjällripan är gråare och låter annorlunda. På vintern är båda arterna vita men fjällripan har ett litet svart streck i ansiktet och hanen har en röd kam vid ögat, säger Lena som går först i ledet idag.

Från Santas topp blickar vi ut över området som omger Lunndörrstugan. I söder ligger U-dalen Lunndörren och flera fjäll som bildar ytterligare dörrar som vi inte kan se. Till höger ser vi toppen på Helagsfjället men glaciären är skymd. Syltopparna med glaciärer ser vi däremot i väst och någon norsk topp med vitt på. Norrut ligger Middagsvalen, Ottfjället, Ottsjön och långt bort Åreskutan mönstrad av pister.

Varmt trots mitten av september

Solen värmer och trots att vi befinner oss på höjd och att det är mitten av september funkar klädseln shorts och t-shirt bra. Vi tar ett klassiskt gruppfoto och alla gör Anders sköna trapezius-stretch, och det är dags för mig att lämna gruppen. Jag missar sista natten med gänget, tredje trerättersmiddagen och turen ner till Vålådalen på fjärde dagen.

Nyvunna vänner och delad lycka

Eftersom jag ogillar avsked ropar jag snabbt och vinkar och börjar gå neråt. Först är det befriande att gå i min egen takt, ända tills det hugger till i knäet. Nu saknar jag gruppen, med två ledare som vet vad man ska göra, en glad sjukgymnast och en massa andra kompetenser, sällskap och tröst.

Fast det går bra. Halvvägs ner släpper det onda. Jag saknar ändå de nyvunna kompisarna när jag tänker på deras sista trerättersmiddag, natt och dagsturen ner till Vålådalen, medan jag på mitt håll är tillbaka i vardagen.

Att gå i grupp betyder visserligen anpassning, väntan och hänsyn. Men det betyder också delad lycka och en massa trygghet. I det här fallet femtonfaldig.

Text: Erika Willners

Kunskap, guider och tips

Se fler tips