Sök på webbplatsen

Hitta lokalavdelning

Som medlem får du

  • Tillgång till Sveriges bredaste utbud av guidade friluftsaktiviteter
  • Stödjer vårt arbete med hela Sveriges friluftsliv, och mycket mer...
Bli medlem

Logga in

Första gången

Att fjällvandra med tre barn varav ett just lärt sig gå, är det verkligen en bra idé? Bära eller brista, vi var tvungna att prova. Och visst gick det.

Vinden får tältduken att fladdra och solen vill aldrig gå ner. Det är inte som att ligga hemma i sängen direkt, och när det är allra första gången man sover i tält är det inte så konstigt att det är svårt att komma till ro. Bredvid mig i tältet ligger mina stora, men ännu rätt små, barn.

I den ljusa norrlandsnatten småpratar vi lite om just det de är med om, att det kan vara svårt att sova när man gör något riktigt spännande, och till slut hör jag hur deras andetag faller in i sömnens lugna snusande.

Det stora i det lilla

När vi i duggregnet packar ihop tältet morgonen därpå har båda barnen vuxit minst en decimeter. De är så stolta över att de sovit, och sovit gott, mitt ute på fjället.

För det är faktiskt så det känns, även om vi vuxna vet att vi bara är några få kilometer från bilvägen. Men här uppe på kalfjället kunde vi lika gärna vara tre dagsmarscher från civilisationen. Känslan är densamma.

Innan vi går ner till bilen igen passar vi på att traska upp på den närmsta lilla toppen vi hittar.

– Jag är högst upp i hela världen, ropar fyraåringen euforiskt när han väl knatat och knotat sig hela vägen upp.

Återigen påminns vi om att det stora bor i det lilla.

Upp på toppen

Denna första gång i fjällen vill vi ta det varligt. Vi är oerhört måna om att barnen ska få fina, och inte plågade, minnen med sig hem. Så när vi en lite gråmulen dag tar oss an den 1212 meter höga Mittåkläppen är vi noga med att poängtera att vi inte ska gå ända upp på toppen. ”Bara en bit, så vi får utsikt och så äter vi lunchen där.”

När skyarna lättar och det karakteristiska fjället visar sig i all sin prakt är barnen väldigt nöjda med beskedet, för dit upp till toppen ”skulle vi aaaaldrig orka gå.” Vi vuxna instämmer, det har vi inte heller väntat oss.

Men det är något visst med toppar, de är liksom magnetiska. När lunchen väl är intagen och solen börjar vinna över duggregnet blir dragningskraften för stor. Sjuåringen vill upp en bit och titta lite. Så vi lämnar packningen hos pappan med småbröderna och skuttar iväg. Men vi har inte gått långt innan vi upptäcker att vi är förföljda. Fyraåringen vill också med.

Och rätt som det är är vi uppe, allihop.

Jag är så stolt och så glad över att mina små älskade vardagslatmaskar studsat ända upp och får se den helt magiska utsikt som bjuds.

På vägen ner är de själva helt höga på sin prestation, och det tar många veckor innan de slutar jämföra allt de gör med att det minsann inte är lika jobbigt som att bestiga Mittåkläppen, och alltså kan det inte vara någon match för dem.

När vi sitter i bilen tillbaka mot Tänndalen och spöregnet hamrar på rutorna oss lovar vi oss själva att det inte är sista gången vi vandrar här.