Mitt i regnskogen

Vi tog vägen mittemot Glimmingen. Det är synd att säga att den är livligt trafikerad. Gräset växte högt och vägen nästan inte skönjbart. Intresset att underhålla finns inte längre eftersom det inte finns hyresgäster. Ja, tiderna ändras, en gång var här en året runt bostad med den tidens standard, frånvaro av elektriskt ljus, rinnande vatten toalett inne. Jag har själv vuxit upp på det sättet. Huset jag bodde i, vill ingen ha som sommarstuga ens!

 Oj vad det regnar, så skönt att komma in i stugan. Lilla tomtemor har varit före oss och mysat till det med levande ljus så det känns så hemtrevligt. Upp med termosar och smörgåslådor. Men det gäller att inte äta för mycket för en härlig kaka står och frestar. Den är bakad av äpplen från trädet som växer utanför.

Vi ansätter Arne med frågor om hur det var att bo och arbeta här. Med sina dryga nittio år är han en av sista nu levande genuina grovarbetarna. Han började som många andra, arbeta när han var 13 år. Hans föräldrar var statare. Statare undrar de unga, vad är det? Det var lantbruksarbetare som fick lön in natura plus en mindre penningsumma. Kvinnorna hade hand om mjölkningen. Där det var stora besättningar, var det ett tufft jobb. ”Den vita piskan” kallade författaren Ivar Lo-Johansson det. Systemet avskaffades 1945. Jag minns det!

Arnes föräldrar arrenderade Älje på senare tid. Arne började arbeta på fabriken som låg i närheten. Han trivdes bra där även om arbetet var tungt. Som exempel bar han 50 st. 50  kilos säckar i timmen Kanske det är därför som Arne är så pigg trots sina 92 år!. Som bekant befordrar arbete hälsa. Snäckskalsarbetarna bildade en egen fackförening men några direkta konflikter existerade inte. Klasskillnad fanns förstås, klyftan mellan arbetare och arbetsgivare var jättedjup.

1951 tog Arne och hans fru Maj över arrendet på Älje. De hade två hästar, sex kor, en kalv, två kvigor höns och ibland gris. Det är svårt att to att det lilla stället kunde föda så många djur. Fast i dag går många betesdjur här och betar! Vintertid när djuren skulle vara inne fanns en ladugård. Nuförtiden går kor ute året om. Det var okänt då och betraktades som djurplågeri. Här mitt i skogen undrar jag om man bedrev jakt. Arne sa att det inte förekom. Kanske han menade att han själv inte jagade. Här är ju älgmarker om inte annat. Fiske däremot var hans stora intresse. Han kunde ro många distansminuter på Gullmarsfjorden och håvade in rejäla fångster. Vitling var hans favorit. Visst är det gott med nystekta småvitlingar!

Själva skogsmiljön såg ungefär lika dan ut som i dag. Ännu har det inte skett någon vidare avverkning. Trädkvalitén är dålig och olönsam att använda. Ja, det är dags för uppbrott och vi tackar Arne för det han berättat. Gav en tankeställare om gamla tider jämfört med vårt konsumtionssamhälle 2017. Men Arne har mer att berätta…

Vi kör tillbaka och tar in till fabriksruinen. Nu återstår endast en mur. Här är två dammar också, minnen efter brytningen. De är cirka 13 meter djupa och ger ett hum om vilken skalanhopning som funnits. Detta gick till hönsfoder och vägbyggen! Skalgruset uppfordrades rationellt ur sjöarna med en särskild typ av pumpar. I dag betraktas det som rovdrift men då gav det många arbetstillfällen. Här låg en gård som fick stryka på foten för arbetena här, berättar Arne.