Var det bättre förr - eller?

Tänker man på hur långfärdsskridsko har utvecklats sen jag började våga mig ut på isarna för 45 år sen så har en hel del förändrats.

Idag köper väl ingen fasthälsgrillor även om många som en gång började med dessa inte sällan fortsätter - klokt nog. Skillnaden mot löshäl är för åtminstone grupp5-åkare ganska liten och rena nybörjare har det nog lättare om även hälen sitter fast. Tänker man däremot bli snabbåkare är ju valet lätt - med löshäl får man liksom en växel till. Den största fördelen är nog annars att man fryser mindre om fötterna eftersom man rör dem mera när man åker.

Långa, korta, spetsiga…

På 80-talet blev skridskorna allt längre. Långa grillor ansågs nog lite proffsigt. Upp till 55 cm var inte alldeles ovanligt. Skälet ansågs vara att dessa lättare togs sig fram över ojämnheter, vilket väl hade en viss sanningshalt men man glömde lätt att dom samtidigt blev svårhanterbara. De långa spetsarna fastnade i isen och åkaren vurpade.

Idag köper väl få längre än 40 cm och spetsarna har blivit mera avrundade, allt för att undvika att man fastnar med dem. Dessutom har radien på kurvan blivit lite kortare, dvs längden på den del av skenan som berör isen är numer kortare vilket gör att man svänger lättare.

Dock har allt två sidor. Är isen mjuk sjunker man ner lite mer med kort radie vilket kan leda till vurpor. Moderna skridskor har dessutom en tunnare skena än mina första. De är därför lättare och man åker snabbare, men vid mjuk is längtar man efter de gamla bredskenade grillorna.

Pikar och livlinor, plus och minus

Pikarna har blivit vassare och lättare vilket gör det enklare både att staka och pika. Bara fördelar, men de kräver träning för att man ska lära sig bedöma istjockleken.

Livlinan och dess infästning har diskuterats i många år. Klart är att den bör förankras i midjebältet som är den starkaste delen, men skall dragpunkten också sitta lågt? Förespråkarna för den lösningen anser att man på det sättet lyfter upp plurraren vid iskanten vilket skulle underlätta uppdragning.

Alternativet är en dragpunkt högt upp tex på axelremmen. Fördelen skulle vara att plurraren tippas framåt och benen kommer då upp i flytläge vilket gör det lättare att dra upp. Nackdelen skulle vara att om man dras framåt genom öppet vatten kan man tippas framåt så ansiktet hamnar i vattnet.

Så vitt jag vet har de få försök att lösa gåtan om vilket som är bäst haft en tendens att stödja hög fästpunkt. Hur som helst borde det väl vara dags att göra lite mera noggranna studier av för- och nackdelar av de olika arrangemangen, så vi kan ge åkarna mera välgrundade råd.

Rune Lindqvist, grenledare långfärsskridsko