Skäckerfjällen, en färdrapport

I området finns det endast en utmärkt led, ingen mobiltäckning och bara två rast- och säkerhetsstugor. Resten är otämjd vildmark.

Men samtidigt - svårigheterna ska inte överdrivas. Med ett bra tält och lite sunt förnuft kan detta mycket väl vara nästa nivå för personer efter nybörjarstadiet, som längtar bort från folksamlingarna på Jämtlandstriangeln och vid Abisko. För en sak är klar: i Skäckerfjällen råder ingen trängsel.

Start vid Kolåsen

I månadsskiftet juli-augusti gjorde jag en liten komprimerad tur i området för att rekognosera inför framtida turer med Friluftsfrämjandet Huddinge. Jag kom upp till Kolåsen sent på kvällen, en av två startpunkter för turer in i området. Den andra ligger på andra sidan av det centrala bergsmassivet i området, ”Manshögarna”, nära Anjans fjällstation.

Starten är lite tråkig, sju kilometer längs en grusväg, men jag traskade på och hittade en sovplats inne i skogen, vid gränsen till naturreservatet. Jag vaknade till en solig himmel, knappt någon vind och, till min stora förvåning, helt myggfritt. Detta trots att precis all mark, förutom den lilla plätt där jag slagit upp tältet, var totalt vattensjuk.

Vad över Rutsälven

Efter frukost och cirka en timmes vandring, som huvudsakligen bestod av ett klafsande över en myr, kom jag fram tid vadstället över Rutsälven. Som alltid i fjällen varierar vaden från en dag till en annan, men denna gång hade jag tur. Vadet var helt okomplicerat, vattnet gick bara till strax under knät och strömmen var ytterst beskedlig.

På andra sidan vadet öppnade kalfjället upp sig och marken torkade upp inåt passet mellan Gihperegaejsre/Sockertoppen i söder och Opmedstjahke i norr. Lagom till lunch kunde jag ta paus i Sockertoppens raststuga. Skönt, eftersom vinden tilltagit och ett par envisa regnskurar tvingat mig att ta på regnkläderna.

Sällsynt möte

När jag lämnade den lilla prismastugan efter någon timme stötte jag på ett ungt par med hund som längtade efter tak över huvudet. Trevligt som alltid i fjällen med en liten pratstund om terrängen och vädret. Det var för övrigt de enda jag träffade på under hela min tur, förutom sista dagen på väg tillbaka ner mot Kolåsen. Som sagt, här råder det ingen trängsel.

På kvällen hittade jag en fantastisk lägerplats på 770 möh, vid en sjö i en gryta nedanför områdets högsta topp Steavhkere/Sandfjället. (1230 möh) Återigen nästan vindstilla och efter ett uppfriskade dopp i sjön åt jag min middag bestående av mac´n´cheese, innan det var dags att hoppa ner i sovsäcken.

Säker färdväg

Nästa morgon vaknade jag och konstaterade att jag låg precis i molnkanten. Så i stället för att passera massivet över ett pass och fortsätta tillbaka mot Rutsdalen den vägen, fick jag hålla mig på min höjd och runda bergstopparna på den västra sidan. Det är inte så kul att gå inne i molnen, med noll sikt och kraftiga stup. Säkerheten ska alltid komma först.  

Dagen ägnades åt en vacker vandring i stiglöst land. Siktet var ställt på en liten sjö på andra sidan Rutsdalen, precis nordväst om, och 200 höjdmeter under, toppen Buvrietjahke. Sista timmarna var vandringen rätt tuff, med en konstant stigning upp ifrån dalen. Men belöningen var stor. Kvällen tillbringades med en magnifik solnedgång över Norge där borta i väster.

Den vackraste milen

Min sista vandringdag startade med 200 höjdmeter nästan rakt upp till toppen på 1047 möh. Men väl där fick jag belöning för slitet. Framför mig låg kanske den vackraste milen jag någonsin gått i fjällen.

Jag följde bergsryggen åt sydost, mot toppen i den andra änden, Gaallanavte/Dörrsvalen. Nästan alltid när man går i fjällen följer man dalar och får titta upp mot topparna. Här fick jag i stället milsvid utsikt åt alla håll.

På höger sida, Rutsdalen och Manshögarna, åt vänster den stora sjön Törrön och massiven i Sösjöfjällen, och framför mig Kallsjön och Åreskutan där borta i fjärran. Vandringen var lätt och okomplicerad, stiglöst böljands över fjällheden upp och ner längs med bergsryggens formationer.

Mersmak

Efter en brant nedstigning via leden ner från Dörrsvalen kunde turen avslutas med någon timmes vandring längs med samma grusväg som jag startade turen på. Efter en natts sömn och härliga sommarvarma bad i sjön Äcklingen, kunde jag på morgonen traska de sista två kilometerna upp till min bil vid Kolåsens fjällpensionat.

Detta var min första tur i området. Jag fick verkligen mersmak och jag är säker på att jag kommer tillbaka snart. Hoppas att fler av er vågar er ut i området. Det är det verkligen värt!

/Jakob Beijer, fjälledare