Cykling i Dalarna

Kristihimmelfärdcykling i Dalarna Årets cykeltur var förlagd södra Dalarna i närheten av Djursås. Detta var intressant eftersom man oftast bara passerar denna ort på väg på skidsemester eller midsommarfirande i Leksand eller Rättvik. I god tid innan resan samlades vi hemma hos Rune och Birgitta för att få information om allt som skulle hända, vilka cykelturer som var planerade, samt att Börje hade skaffat bra kartor. Fördelningen av vilka som skulle åka tillsammans i bilarna var också ordnat. Det kändes nästan som att åka på en normal charterresa med bra reseledare. Efter att ha ätit sig igenom Birgittas kakoch tårtbuffé, skulle man ha behövt cykla cirka 10 mil på kvällen för att komma i jämvikt, men gott var det. Torsdagen 21/5 startade resan med uppsamling i Djurås för gemensam färd till slutmålet. Någon bil hade svårt att komma i tid men de krystade förklaringarna godtogs. Vi skulle bo på Ratt och Roder, lite underligt med tanke på att vi skulle cykla. Det visade sig vara en fin liten stugby alldeles vid Västerdalälven. Husen var små men välordnade. Stugvärden kunde även ge olika former av massage, och framförallt påstod han att han var duktig på att massera damer, men ingen nappade på erbjudandet. Efter att vi kommit i ordning i husen bestämde Börje att vi skulle ta en kortare cykeltur i omgivningarna. Jag tror att han gjorde detta för att se om vår kondition och allmäntillstånd var så bra att vi kunde följa med på morgondagens lite längre tur. Kvällen avslutades med att alla åt sin medhavda middag, varefter vi samlades i det hus som hade en stor glasveranda. Lite allsång blev det innan alla drog sig tillbaka för nödvändig skönhetssömn. Fredagen var planerad att bli mellan 4 och 5 mil och skulle enligt färdledaren bli en lätt cykling. Meteorologen lovade regnskurar men ingen blåst. Vi startade dock i strålande väder. Ett etappmål denna dag var fäboden, med det vackra namnet Västtjärnslindan, och för att komma dit måste man passera Mockfjärd. Där hände något. Vi tappade bort vår färdledare. Börje hade tillverkat ett kartställ monterat på cykeln bestående av en halv Ikea- bokhylla förstärkt med vinkeljärn samt diverse limtvingar för att hålla allt på plats, och ändå cyklade han fel i Mockfjärd. Ingen hade heller hans mobilnr. Nåväl så småningom dök han upp, och vi fick en välbehövlig tillrättavisning, vilket innebar att precis som vid långfärdsskridskoåkning skall ingen cykla före ledaren. Nåväl, vi cyklar vidare och efter någon kilometer möter en uppförsbacke som senare visar sig inte bara vara en utan fortsatte i oändlighet bakom varje krön. Endast ett fåtal lyckades cykla ända upp och för övriga blev det många pausar och vattendrickande. Färdledaren utlovade att det inte skulle bli några liknande uppförsbackar under dagens etapp, men nog var det flera backar innan vi var hemma. Svårt slitna, svettiga och hungriga kom vi så äntligen till Västtjärnslindan, som visade sig vara en underbar fäbod med ett antal hus mycket pietetsfullt underhållna. Det var så välordnat att vi kunde inta vårt kaffe i fina trädgårdsmöbler vid fäboden. Lokalavdelningen i Gagnef ställde upp med två guider som på ett inlevelsefullt sätt berättade om fäbodlivet förr, och hur man nu försökte bevara traditionen genom att under sommaren ha frigående nötboskap som ett led i att hindra total igenväxning. Man gjorde smör och ost på den mjölk man fick av korna, allt under primitiva former eftersom man saknade elström, men man hade faktiskt en motordriven mjölkmaskin, så lite automatiserad var mjölkningen, men i övrigt skedde allt med handkraft. Vi fick även möjlighet att gå in i bostadshuset där man bodde under sommarvistet och det var mycket pittoreskt. Upp på cyklarna igen, hela tiden fantastiska naturscenerier av olika slag och fortfarande i strålande sol. När vi närmade oss sjön Ansen var alla uthungrade och ville ha lunch. Vår färdledare, som inte bara är duktig på att läsa vägkartor utan även väderkartor hittade ett regnskydd åt oss alldeles innan dagens första regn var ett faktum. Även regnperiodens längd var förmodligen planerad av Börje, för när lunchen var uppäten och kaffet slut sken solen igen.Det var nu dags att vända hem till stugbyn igen, ochefter ytterligare en uppförsbacke nådde vi högsta passagenför dagen nästan 350 m, och sedan bar det utför med väldig fart på grusvägen. Efter en tid splittrades gruppen och det visade sig att den äldsta cykeln, förmodligen tillverkad slutet på 50-talet, hade fått punktering, någon sa att det satt originaldäck på den, jag vet inte om det är sant, men den var i alla fall reparerbar. Vi andra fick en extra fikapaus, (det är märkligt vad mycket kaffe en främjare kan dricka eller beror det på att kåsorna är så små?) Resten av hemfärden gick utan incidenter, och efter hemkomst och lite andhämtning var det bara att åka till Djurås och handla till kvällens grillning. Kvällen avslutades med att dagens jubilar, Rune, bjöd på stor ostbuffé på glasverandan, som följdes upp med solosång av Curre och allsång av resten. Festen fortsatte tills vi märkte att vi fick lika ont i baken av stolarna som av cykelsadeln, och då var det dags att sova för att klara nästa dags utmaning. Lördag, sol, lite träningsvärk men ingen vill missa dagens tur. Första stopp blir älvmötet där Västerdalälven och Österdalälven förenas till Dalälven, en mycket vacker vy från utsiktspunkten söder om Djurås. Efter lite cykelpumpning gick färden vidare mot Gagnef och flottbron i Österfors. En flottbro är en bro som är byggd på pontoner och som namnet anger flyter på vattnet och därför inte är beroende av vilket vattenstånd älven har. Detta var ett sätt att bygga broar på för cirka 300 år sedan även om bron givetvis byggts om och reparerats ett antal gånger sedan den byggdes. Här i Österfors uppstod missförstånd nr 2, gällande färdledaren. Börje som har ett militärt förflutet (åtminstone säger han det) hävdade att det är livsviktigt med klar och tydlig information, missade här att klargöra för alla att det var förmiddagskaffe och inte lunch, som vi intog vid brofästet, vilket fick som konsekvens att några redan nu åt upp lunchmackan, men ingen svalt ihjäl den dagen heller. När fikarasten var slut var det dags att bege sig uppför backen till Gagnefs Minnesstuga. Även här var guide beställd. Vi fick berättat för oss att Ottilia Adelborg, en berömd barnboksförfattare, inspirerad av Skansen i Stockholm 1907 började samla byggnader. De blev en av de första hembygdsgårdarna i landet och de äldsta husen på hembygdsgården är från 1300-talet. I gamla prostgården finns även ett museum där man visar Ottilias spetsar, dräkter och konst. Besök på museet får dock vänta tills en annan gång, eftersom vi nu är ivriga att få cykla igen. Några väljer att vända tillbaka till stugbyn och hägrande bastu, men majoriteten cyklar vidare mot Västerfors för att åter korsa älven. När vi närmar oss Hytto börjar de som inte fattat att vi ätit lunch klaga över stor hunger. Börje lotsar oss då till en gammal mattvätt som består av ett antal bassänger uppbyggda bredvid en flod. Det fanns även ett tak över dessa bassänger och det var bra för som vanligt när det var lunchdags kom en regnskur, denna gång ganska kraftig, men med en skickligt planerande färdledare är detta inget problem eftersom när vi var klara med käket sken solen igen och vi kunde kliva ut från mattvätten helt torra och fortsätta cyklingen. Vi var nu på väg tillbaka till stugbyn och en härlig förbeställd middag, men vi kände oss tvungna att stanna till vid något som heter Himmelslätta. Här bygger man något som kallas airpark, vilket består av ett flygfält och i ändan av detta fält byggs ett antal lyxvillor med en carport för flygplan bredvid varje villa. Tanken är alltså att man ska landa med sitt privatplan och köra fram till villan där man sedan bor. Ingen kunde förstå affärsidén med detta, och kanske skjuter man lite på färdigställandet med tanke på det ekonomiska läget i världen. Efter bastubad (några badade i älven) samlades vi för avskedsmiddag och det blev givetvis lika trevligt som vanligt när främjare samlas. Varefter vinet försvann blev historierna allt mer ekivoka, och jag vågar inte ens återge den snällaste varianten. Dock avslutades tillställningen med sång och de flesta var ”rumsrena”. Det är tur att det i främjandet finns medlemmar som är villiga att lägga ner så mycket tid och arbete med att arrangera resor som denna. Tack Börje Jungeteg, tack Rune Andersson och alla andra som hjälpt till. Jag tror att vi alla kommer att minnas cykelturerna i Dalarna lång tid framåt. PS På hemresedagen regnade det ganska mycket. Nils Rothman