Vått & vackert i klippornas rike

Text: Karin Hylander Foto: Anders Andersson

–Att vandra är för mig lika självklart som att andas. Något man bara gör, något som finns i mitt liv alltid, säger Lisa Alatalo.

Det började med bärplockning hemma i Norrbotten under barndomen. Numera går hon mellan bostaden i Solna och jobbet på Kungsholmen varje dag.

– Det ger en daglig promenaddos på nio kilometer, säger hon. På fritiden tar Lisa också vara på varje tillfälle till vandring. För hälsans, avkopplingens och välmåendets skull men också för att hon alltid hittar någon att prata med när hon är ute och går. Hittills under året har Lisa, vid sidan av vardagspromenaderna, hunnit med både ett antal av Stockholms Vandrareförenings arrangemang och en vandringsresa till Mallorca med Friluftsfrämjandet. Bohuslän har hon dock aldrig satt sin fot i tidigare.

– Det har stått på vänt. Ända sedan vi började sjunga Taube på mellanstadiet i Haparanda har jag haft en bild av landskapet med mig, säger Lisa. Nu står hon här, på en klippa hal av lavar, i en frisk sydvästlig vind med regnstänk i ansiktet.

– Och Bohuslän är precis som jag har tänkt mig! Så fort vandringen på Soteleden annonserades ut anmälde hon sig till en av de tio platserna. En anledning till det var att den leds av Ewa Hedlund.

– Hon är en väldigt bra ledare för hon är så väl påläst. Man lär sig mycket om trakten man vandrar i och blir allmänbildad, säger Lisa.

Utrikeskorre leder

Ewa Hedlund är uppvuxen i Göteborg och tycker mycket om den bohuslänska naturen. Under många år som utlandssvensk var det dock andra landskap hon huvudsakligen trampade. Efter 24 år som utrikeskorrespondent och EU-sakkunnig i Bryssel flyttade hon hem till Sverige och sadlade om till vandringsledare. De senaste två åren har hon enbart lett vandringar i Friluftsfrämjandets regi, ofta utomlands. Turen har bland annat gått till Andalusien, Bourgogne och Irland. I höst väntar två vandringar i norra Portugal, en för intresserade friluftsfrämjare och en för andra vandringsledare.

»Att få visa upp den västsvenska naturen känns extra bra. För mig är det här en riktig skärgård! En skärgård med karg natur och klippöar
som Hållö utan ett träd i sikte.«

– Jag som har jobbat med Europafrågor hela mitt liv vill visa svenskarna mitt Europa! Självklart håller hon, som vandringsledare i Friluftsfrämjandet Huddinge, också i vandringar här hemma, mestadels i Mälardalen.

– Att få visa upp den västsvenska naturen känns extra bra.

– För mig är det här en riktig skärgård! En skärgård med karg natur och klippöar som Hållö utan ett träd i sikte, säger hon och fortsätter:

– Människor på ostkusten har sällan varit här. Att få ta del av en natur och kultur som inte finns hemmavid blir ett äventyr, vare sig det är utomlands eller i Sverige. Men så alldeles lätt är det inte att arrangera den sortens vandringar som Ewa vill, här i Sverige.

Hon vänder sig gärna till en mognare publik som vill traska i sakta mak och hinna ta in mycket under vandringen. Då är det en förutsättning att man inte behöver bära tjugo kilo packning på ryggen.

– Men vi har inte den strukturen att det finns ställen där man både kan äta och sova på lagom avstånd utmed lederna. Särskilt inte om man vill pussla ihop en vandring där man inte behöver åka bil eller buss mellan olika etapper, säger Ewa.

Blomstrande vår

Båttransporter känns däremot okej och med några sådana lyckades Ewa, med hjälp av en lokal arrangör, få till rutten på Soteleden. Att förlägga vandringen till början av juni, innan de stora turistströmmarna, är ett medvetet val men maj, när triften blommar, eller krabbsäsongen i augusti-september hade också funkat bra, tror hon.

Magasin Friluftsliv hänger på sista vandringsdagen, som går över Ramsvikslandet. Eller, som det kallas med ett ännu vackrare namn, Klippornas rike. Den elva man starka truppen strävar envetet iväg i regnet. Snart har man knatat tvärs över ön (som var en halvö fram tills kanalen grävdes på 1930-talet) och nått den vindpinade västsidan. De små gula lavfläckarna på den röda graniten blir såphala i regnet. Men skam den som ger sig. Vill man åt utsikten får man myrsteg för myrsteg vingla sig upp.

»Att få ta del av en natur och kultur som inte finns hemmavid blir ett äventyr, vare sig det är utomlands eller i Sverige.«

Efter den tre hus och några sjöbodar stora byn Fykan höjer sig Sote Bonde och strax söder därom Sote huvud. Förutom ett par små skär är det bara öppet hav man ser.

– Jag läste någonstans att namnet Sote kommer från de här sotsvarta klipporna och att det svarta är en sorts alger. Stämmer det? undrar en av vandrarna och pekar ut mot Olskär och Knattholmen.

– Det stämmer, svarar Ewa. På väg tillbaka över myr- och ängsmarkerna, som exploderar av smörblommor, rödklöver och Jungfru Marie nycklar, tilltar regnet. Ewa och hennes vandrare viker av in i lövskogen mitt på Ramsvikslandet. Detta är inte Klippornas rike utan de vresiga björkarnas, envisa knottens och slippriga spängernas rike. Nästan som vore det en fjällvandring. Kristina Hansson ser sig nyfiket runt, blicken följer bergväggen upp förbi björktopparna.

– Jag har varit mycket i Strömstad sedan barndomen. Nu vill jag se hela Bohuslän, följa kusten hela vägen ner till Göteborg. Då passade den här vandringen bra, berättar hon. Hittills har hon mest vandrat genom landskapet på egen hand och tagit sig ut till öar, som Väderöarna utanför Fjällbacka, ensam. Ibland har hon hängt på Västkuststiftelsens guidade turer.

Regnet upphör för en stund och i en beteshage hittar Kristina och hennes medvandrare en liten kulle under en ek, perfekt för picknick. Matlådorna de fick med sig i morse åker upp ur ryggsäckarna och kapuschongerna stryks av. Vad spelar blöta sockar och immiga glasögon för roll? Den svenska sommaren är som den är och ganska skön trots allt. Hur var det nu han sjöng, Evert Taube i ”Inbjudan till Bohuslän”?

Som blågrå dyning bohusbergen rullar
I ödsligt majestät mot havets rand
Men mellan dess kala urtidskullar
Är bördig jord och gammalt bondeland
Dit tränger Skagerack med blåa kilar
Och strida strömmar klara som kristall
Och lummig lövlund står med björk och pilar
Och ask och ek vid ladugård och stall.