Vandring på Sörmlandsleden

Vi är mitt i en ståtlig granskog som här och var blandas upp med ett och annat lövträd. Det är svårt att tänka sig att vi klev av pendeltåget för mindre än en halvtimme sedan. Stockholms södra betongförorter känns långt borta.

– Titta, här är en till. Tre till. Och de är fina. Vi tar dem också, sedan går vi.
Han sätter sig ner med kniven och petar loss taggarna på ännu en taggsvamp. De är så många. Och så svåra att gå förbi.

Stadsnära

Stockholm må vara en storstad, men den är en ganska otypisk sådan. Den är grön. Och blå. Skog och vatten sträcker sig ända in i stadens absoluta centrum.

Den här helgen har vi tänkt utnyttja det. Vi har tagit pendeltåget till Handen, en av flera ganska betonggrå förortscentrum som ligger utspridda söder om Stockholm. Därifrån ska vi gå hem, ända hem till Hammarby Sjöstad som ligger i den södra kanten av innerstaden. Nästan ända fram sträcker sig nämligen den sista, eller egentligen första, etappen av Sörmlandsleden. Trots att vi bott i området i tio år har vi aldrig vandrat här. Men nu är det dags.

Ständiga överraskningar

Leden är vältrampad och bra utmärkt. Vi travar på och förundras över de vansinnigt höga asparna/björkarna i Tyresta naturreservat. På en kulle väntar vi oss att hitta en prinsessa målad av John Bauer, så grön är mossan.

Då och då svänger leden ut på någon cykelbana, grusväg eller barnvagnsstig och vi suckar lite besviket. Jaha, så var det slut på det roliga. Men så plötsligt bär det av in i storskogen igen, över en tallhed eller på spänger över en mosse.
Sörmlandsleden blir aldrig tråkig. Naturen förändrar sig ständigt och vi utropar hela tiden ”nej men titta vad vi kliver in i nu!”. Överraskningsmomentet är ständigt närvarande.

Populärt område

Vid sjön tar vi paus. Det finns ställen längs vägen, till exempel Tyresta by, där man kan stanna och köpa lunch. Men vi vill verkligen låtsas att vi är i vildmarken och har packat gasköket. Nu fräser vi taggsvamp till vår couscousröra och det känns verkligen som en vandring på riktigt. Vi känner grillröken från vindskyddet vi just passerat, där ett ungdomsgäng övernattat. Längs stigen kommer flera tyska sällskap vandrande. Längre bort hör vi några som pratar engelska.

Tyresta är välbesökt, även en småregnig lördag i oktober. Men när vi packat ihop vår lunch och lämnat sjön bakom oss blir det alldeles tyst igen. I många kilometer vandrar vi helt ensamma på stigen och njuter av stillheten och varandras sällskap.

Tält eller vandrarhem

– Visst vet ni att solen går ner om en kvart?
Killen vi möter när vi närmar oss den gamla kvarnen i Nyfors är har rejäl ryggsäck och utrusad för en natt under bar himmel. Allt svampplockande har sinkat oss och vi kommer inte att hinna fram till vårt nattläger innan mörkret faller över skogarna. Vi lugnar honom att vi både har gps-karta i mobilen och pannlampor så vi nog ska klara oss. Med osviklig tajming kommer vi i samma stund mörkret blir ogenomträngligt fram till det elljusspår vi vet leder ut på asfaltsvägen till vårt vandrarhem. Kvällen är varm och vi ångrar lite att vi inte tog tältet med oss istället, hur skönt det än har varit att vandra med inget annat än dagens matsäck på ryggen.

Staden närmar sig

Sörmlandsleden skapades av ett gäng entusiaster för lite mer än 40 år sedan. Längs stigen finns här och var kallkällor med rent och friskt vatten. Vi stannar till vid källan vid Sandasjön och fyller våra vattenflaskor. Här och var runt sjön står flugfiskare och kastar och kastar. Den fuktiga höstluften står helt stilla och inte en krusning syns på ytan när vi vänder dem ryggen och går de sista kilometrarna mot målet.

Ju närmare vi kommer Björkhagen och civilisationen desto fler löpare och cyklister möter vi på stigen. På den här sista etappen känns det inte riktigt som vi är ensamma i vildmarken längre och kantarellerna längs stigen är sedan länge plockade. Samtidigt fascineras vi av att detta finns precis inpå knuten från där vi bor. Att man, om man vill, kan ta sin söndagsjogg i detta vackra och lugna. Att så många hittat hit för att rasta sin hund, cykla lite knixig stig eller bara sitta vid en sjö och andas en stund. Att vi är så nära storstaden och samtidigt så långt borta.

Nästan hemma

Den sista lilla biten från Björkhagen till Sickla sjö freestylar vi genom skogen. Vi är lite osäkra på precis var längs den för oss så välbekanta sjön vi ska komma fram. Plötsligt står vi precis i den glänta där vi varje fredag går på Öppna Skogsgläntan med vår ettåring. Vi är hemma, på många sätt.

Lite fnissiga strosar vi längs trottoaren hem till lägenheten. Tänk att det faktiskt gick att gå ända hem. I vandringsskor och med ryggsäck på ryggen sticker vi ut lite bland de söndagsfikande familjerna och vi gillar det. Vi vet att när måndagen och vardagen tar vid imorgon har vi en liten bit vildmark sparad inom oss att ta med till jobbet.