Vägen tillbaka

Vi borde vara som gjorda för varandra, längdskidorna och jag. Jag gillar vinter, jag gillar att vara ute och jag gillar att träna. Men jag tycker inte om dem. Inte alls. När jag provar får jag bara panik. Något knyter sig i brösthöjd och jag blir lite argt gråtfärdig. Jag åker mer bakåt än framåt och jag känner mig bara i vägen i spåret. Det finns ingen glädje där, bara frustration. Kanske kan mina nya vallningsfria skidor vara en väg att våga ändå.

Vallningsfritt

I den stolta norrländska tradition jag kommer ifrån åker man inte på vallningsfria skidor. En redig skidåkare vet minsann hur man vallar sina skidor. Men jag kan inte valla. Och jag har ingen som helst lust att lära mig.
Vallningsfria motionsskidor idag har istället för plastfjäll tunna stighudar under spannet och fungerar fantastiskt, både uppför och nedför. Med dessa skidor i hallen blev steget från tanke till handling inte längre än när jag väljer att snöra på mig springskorna en vardagkväll. De gjorde att jag överhuvudtaget vågade mig ut.

Trenden växer

Intresset för längdskidåkning – att träna med skidor på fötterna, att åka motionslopp eller uppleva naturen från längdspåret – har ökat kraftigt de senaste åren. En del experter förklarar det med SVT:s satsning på den helgmysiga Vinterstudion, där skidsport ramas in av den folkkära programledaren André Pops i en inbjudande soffa framför en öppen spis. Andra tror att de svenska framgångarna i tävlingsspåren, med Charlotte Kalla och Marcus Hellner i spetsen, inspirerat även motionärerna. Kanske är det bara modets naturliga svängningar. Det som länge varit toppluvetöntigt, som att springa långt i skog och mark eller snora i ett långloppsspår, blir till slut trendigt.

Friluftsfrämjandet utbildar

I spåren av detta växande intresse har Friluftsfrämjandet för första gången på decennier utbildat längdskidledare. En tisdagskväll får jag möjligheten att följa med nyutbildade David Finch och hans grupp på ett teknikpass. I innerstaden har snön redan smält bort denna varma vinter, men i Järfälla, några mil norrut, ligger den ännu tjock och vit.

– Åker du mycket rullskidor? frågar David försiktigt när han ser min teknik. Efter hans tidigare utläggning om vilka teknikproblem rullskidåkare ofta får förstår jag att det inte är någon komplimang.

De andra i gruppen har som mål att åka olika lopp, de flesta olika varianter av Vasaloppet och David berättar att gruppen blev full omedelbart.

– Det finns ett enormt intresse för att utveckla sin teknik på längdskidor så det är otroligt roligt att vi i Friluftsfrämjandet nu kan erbjuda sådana här kurser.

Själv har han en bakgrund i världseliten och jag sneglar drömmande på klippet han har i steget. Det ser så lätt ut. Själv glider jag som vanligt mer bakåt än framåt och kommer därifrån med mer ont i de spända axlarna än i benen.
De andra i gruppen är väldigt nöjda och glada med den utveckling de känner att de gör varje tisdagskväll med David Finch och Friluftsfrämjandet i Järfälla och ser med tillförsikt fram emot sina olika lopp. Jag känner mig mest en smula modstulen när jag åker hemåt. Ska det verkligen kännas så svårt?

Teknikhjälp

– Släpp ner axlarna!
Jag stannar förvånat mitt i det halkiga och stavlösa diagonalandet. Axlarna? Jag har aldrig tänkt på axlarna. Jag låter dem sjunka ner någon decimeter och känner hur mycket lättare det blir att andas. Att så små saker kan göra sådan skillnad.

Efter mina valhänta försök att på egen hand hitta glädjen i åkningen har jag insett att jag behöver ordentlig hjälp. Hjälpen heter Elisabeth Hansson, jobbar åt Salomon och Atomic som gör de vallningsfria skidorna jag till slut nedlåtit mig till att prova och måste tillstå att jag tycker fungerar utmärkt. Hon står nu här i skuggan av Åreskutan och hojtar att jag ska släppa ner axlarna. Så jag gör som hon säger.

Tekniktips gör skillnad

Det ska visa sig att den dryga timmen jag tillbringar med Elisabeth ska göra hela skillnaden för min skidåkning. Där och då hittar jag glädjen. Den går genom ett tjurigt nötande av diagonalåkning i lätt motlut utan stavar, men också genom våra gemensamma funderingar om vari tjusningen med skidåkning faktiskt ligger. Det gör att jag tar mig tid att reda ut vad just jag behöver för att tycka att åkningen är rolig och kunna känna mig avslappnad i spåret. Jag går till botten med min egen panikkänsla och utan att jag ens märker hur det gick till är den borta. Jag har på riktigt släppt ner axlarna.

Hitta skidåkningen nyligen

Elisabeth berättar att hon själv hittade skidåkningen för blott fyra år sedan. Jag som har tjuvkollat på hennes resultat från Vasaloppet och andra långlopp tror att hon skämtar med mig. Men nej, det är faktiskt sant. Visst var hon vältränad redan innan, men kände i likhet med mig ingen glädje eller lust inför längdskidorna. Plötsligt vände det, hon fick hjälp med tekniken och hittade lusten och längtar nu dagligen efter att få åka skidor. 

– Skidåkning är en sådan snäll sport, säger hon. Alla kan. Och även om man gör fel rent tekniskt så ska det mycket till för att man ska skada sig. Det är ju inte alls som löpning, där var och varannan har ont någonstans.

Som på beställning för att illustrera hennes resonemang kommer en liten tant skidande ur skogen. Ryggen är en smula krum och utrustningen har både ett och tre decennier på nacken. Tekniken är väl inte heller något att skriva hem om. Men glädjen går inte att ta miste på.

– Tredje varvet på femman nu, svarar hon när jag frågar hur långt hon åkt.

– En sådan här vinter får en passa på när det är fint före.

– Vad var det jag sa, säger Elisabeth när tanten trots närmare 13 kilometer i kroppen med energiska stavtag försvunnit in i skogen igen. 
– Alla kan. Spåren finns här för alla.

Text: Cajsa Rännar