Topptur for dummies

Det är viktigt att ta sig utanför sin komfortzon, det där området i livet där man känner sig trygg och vet vad man pysslar med. Det hävdar varenda självhjälpsbok, frågespalt och TV-soffa. Att utmana sina självuppsatta gränser är både nyttigt och roligt. Man lär sig spännande saker om sig själv och får nya upplevelser på köpet. Säger dom.

Därför står jag nu här med fjärilar i magen. Jag har bestämt mig för att ta mig utanför min egen komfortzon och göra något jag länge drömt om men aldrig vågat. Jag ska gå på topptur.

Mitt resesällskap har slagit fast att åka off-pist genom att ta liften upp, sådant som jag hittills ägnat mig åt, det gör man för att jaga bra skidåkning. Topptura gör man för naturupplevelsens skull. Och det låter ju lovande. Naturupplevelser gillar jag.

– Fast du lär trilla en del. Hur bra skidåkare man än är är det en helt annan sak att komma ner när man gått uppför i några timmar först.

Och jag som inte ens är någon särskilt vass skidåkare från början. Hur ska det här gå? På alla bilder jag sett på folk som går vackra toppturer skiner solen över gnistrande fjäll. Så behöver det inte vara i verkligheten. Det märker jag när jag kliver utanför dörren och regnet piskar mig i ansiktet.

»Jag skulle aldrig ge mig ut med dig om du inte
kunde det här, du är ju min livförsäkring.«

Vi befinner oss i Sogndal i Norge, toppturernas förlovade land. Det sägs att det är hisnande vackert här, där fjorden möter fjället. Jag ser mest regndis och låga moln. Toppurer har tuffa skidåkare alltid ägnat sig åt, men de senaste åren har fler och fler blivit lockade av att prova att för egen maskin ta sig till de fina åken.

Stighudarna man monterar under skidorna ,innan man beger sig uppåt, gör att man inte glider bakåt. Bindningen går att ställa om så att hälen antingen är lös, som på telemarksskidor, eller sitter fast, som på ett par slalomskidor. Väl uppe på toppen tar man av sina stighudar och knäpper fast hälen i skidorna och är redo för ett fint åk nedför.

Säkerheten först

Men innan det kan komma på fråga att ge sig upp på fjället behöver vi få koll på säkerheten. Att ge sig ut i okontrollerad terräng behöver inte vara farligt, men man är rent dumdristig om man åker utan den grundläggande säkerhetsutrustningen; lavinsond, transceiver och en rejäl spade. Och vet hur man använder dem.

Vår guide Andreas är ytterst noggrann och vi får visa att vi kan hitta en gömd sändare i snön och effektivt gräva upp den.

– Men, säger han, egentligen ska man förstås aldrig hamna i en situation där den här utrustningen behövs. Då har det redan gått galet och man har fattat en del felaktiga beslut.

Jag, som är nybörjaren i gänget, får visa att jag kan hitta den nedgrävda tranceivern, att jag kan sonda enligt konstens alla regler och sedan skotta snö på effektivast sätt, medan blötsnön fortsätter piska.

– Jag skulle aldrig ge mig ut med dig om du inte kunde det här, du är ju min livförsäkring, slår mitt sällskap fast.

Och han har förstås rätt. Laviner är inget man skojar bort.

»Vi börjar på våra skidor knata uppför fjället och faller nästan genast in en gemensam, lugn lunk. Lutningen gör det lite för jobbigt för att prata så vi travar bara på. Allt som hörs är svischandet av våra stighudar mot snön. Ändå är känslan att vi upplever det här tillsammans så väldigt stark.«

I Norge finns flera områden som är välkända för riktigt fina topptursmöjligheter. Lyngen är kanske det i Sverige mest omtalade, Stranda är ett annat. Vi befinner oss söder om dessa mer välkända topptursmål, i Sogndal i det som kallas fjordnorge. Även här skär fjorden långt in i landet och runt den reser sig fjälltopparna mäktigt mot den just nu regngrå himlen. Det är precis sådär storslaget och precis så vackert som jag föreställt mig.

– Det är inte skidbalett du sysslar med! Jag får inte begrunda utsikten mer. Jag försöker istället mig på mitt livs första kick turn, som det så fräckt heter, och mitt något skidvanare sällskap sparar inte på spydigheterna.

Okej då, jag kan på hans bilder se att jag kanske har viss utvecklingspotential. Eller ska hoppas på att skidbalett blir en OS-gren igen. Kickturn används då det är för brant för att gå rakt uppför bergssidan och du behöver kryssa dig fram och tillbaka, lite som på en serpentinväg. Det heter kickturn för att det är tänkt att du liksom ska sparka runt skidan när du vänder, så att det blir en skarp sväng. Men den där kicken får jag aldrig riktigt till. Några snygga vurpor precis i svängögonblicket blir det däremot, något som roar såväl guide som fotograf något kopiöst. Och jag kan ju tillstå att jag inte trodde att jag skulle ramla redan på väg uppför.

Examensprov

Stighudarna är monterade, transceivern kontrollerad, matsäck, sond, spade och dunjacka ligger nedpackade i räggsäcken. Solen skiner över fjäll och fjord från en nästan helst blå himmel och vi håller tummarna för att det där uppe på toppen, dit vi ska, har fallit lätt, lätt snö, och inte regn, som nere vid fjorden, där vi tillbringat natten.

Jag är fortfarande nervös.
Ska jag orka uppför?
Ska jag klara av att åka nedför?

Vi börjar på våra skidor knata uppför fjället och faller nästan genast in en gemensam, lugn lunk. Lutningen gör det lite för jobbigt för att prata så vi travar bara på. Allt som hörs är svischandet av våra stighudar mot snön. Ändå är känslan att vi upplever det här tillsammans så väldigt stark. Vissa saker behöver man inte orda om.

Vi skalar av oss plagg efter plagg, kavlar upp underställsärmar och öppnar alla ventilationdragkedjor vi hittar på våra byxor. Ändå rinner svetten längs ryggen. Trots att vi inte stressar utan tar de pauser vi behöver är resan uppför ett rejält träningspass. Jag älskar det, men den som inte gillar att bli spagettitrött i benen och blöt på ryggen bör hålla sig i liften. Det här är jobbigt.

”Kliv, kliv, överlev. Kliv, kliv, överlev.”

Det var någon längdskidåkare som myntade det uttrycket när han skulle beskriva hur det känns att ta sig uppför mördarbacken i Faluns VM-spår. Plötsligt maler orden även i mitt huvud. Sista biten upp till toppen är lång. Nu är jackan på igen, skyar har börjat dra in över himlen och här uppe blåser det kallt.

Vi var smarta och pausade för lunch när vi nått upp till kalfjället och fått fri utsikt över fjorden långt där nere och fjällen runt omkring, men innan vi kom så långt upp att det blev kallt. Nu ska vi, stärkta av matsäcken och stunden i solgasset, ta oss upp de sista hundratalet höjdmetrarna. Att det kan kännas så långt!

Kliv, kliv, överlev. Kliv, kliv, överlev.

Här uppe har nattens regn fallit som snö och vår guide Andreas kontrollerar noga underlaget och väljer en väg han anser säker. Han pekar också ut för oss var vi sedan ska åka nedför, och framför allt var vi inte ska åka. Värme och kyla, blåst och regn har gjort snön här uppe rätt instabil och det känns oerhört tryggt att ha Andreas rutin och kunnande med sig.

»Frånvaron av liftar, folk och spår i snön gör upplevelsen
enorm och trots att det bara blir ett åk den här dagen är den en av de bästa skiddagar jag någonsin upplevt.«

Att, när man är ovan, gå med en guide som kan terrängen och hur den ska läsas är ovärderligt. På samma sätt som långfärdsskridsko och kajakpaddling kräver sällskap för att vara ett riktigt säkert och tryggt äventyr, behöver även toppturaren en grupp omkring sig. Självklart finns det många som gör toppturer, och skridskoturer, på egen hand, men är du ovan är det verkligen inte att rekommendera.

När vi äntligen står på toppen, och får dra av stighudarna, knäppa fast hälarna i skidorna och dra på hjälmen på det svettiga håret, darrar mina ben en smula. Av nervositet, visst, men också av utmattning. Lite mer än fyra timmar har vi lagt på att gå uppför, fyra timmar med jämn, hög puls. Nu gäller det att samla ihop de krafter som finns kvar för att kunna njuta även nedför. Men först njuter jag en sista gång av utsikten. Den är magisk. Norge är magiskt. Mitt sällskap hade rätt. Det här är mer än bara bra skidåkning. Det här är en naturupplevelse, av den mer minnesvärda sorten. Även om guide-Andreas noga pekat ut var jag får åka känns det som hela fjället är mitt när jag börjar glida nedför. Det lutar lagom och snön är mjuk och inte för djup. Det är ren njutning. Jag hade inte behövt vara nervös. Det som känns väldigt brant när man går uppför är inte särskilt brant på väg ner.

Frånvaron av liftar, folk och spår i snön gör upplevelsen enorm och trots att det bara blir ett åk den här dagen är den en av de bästa skiddagar jag någonsin upplevt.

När jag kommer ner bland träden blir snön varmare och tyngre. Vi väljer en kraftledningsgata som är smal och brant och jag får verkligen hitta det där sista i benmusklerna och huvudet för att orka och våga.

När jag kommer ner är jag trött, återigen svettig men helt igenom lycklig. Och så glad att jag vågade mig utanför den där komfortzonen.