Känsla för snö

I början av december är snö mytiskt. Bilder från förra säsongen ligger helt plötsligt på skärmen när jag sitter där och försöker jobba. Jag finner mig själv grävande i garaget efter puderskidorna som ligger där längst in bakom trädgårdsmöblerna jag just tagit in. De ser övergivna ut – matta i vallablänket, några rynkiga repor från stenarna i Narvik i påskas och en liten rostfläck på stålkanten. Men så hör jag locktoner från Ramundberget. Efter förra årets lössnöhelg med Friluftsfrämjandet har jag upptäckt Ramundberget. Nu ser jag att det är en ny helg på gång. Kom igång på snö heter den – jag hugger direkt.

Lite antiklimax blir det. Regndroppar på Gore-Tex och grått flatljus. Skidorna känns fel och låren med. Men Sofias humör gör att det är svårt att gräva ner sig med negativa känslor. Sofia Kniberg är tillsammans med Tommy Pilarp, Jonas Nyqvist och Louise Östberg våra ledare och de trycker långsamt igång oss.

Som vanligt har det mest spännande varit att ta sig hit. Två timmars kö ut ur Stockholm, ishalka och långtradare i diket vid Älvros, mosbricka i Sveg, rensvärmar på vägen i Hede. Ringrostigt är det. Vi är en grupp på 18 som hittat hit. Regnet övergår snart i snö i stora fluffiga flingor. Ledarna styr upp oss så vi börjar från grunden. Vi tränar vinkel och att komma upp på skär. Komma framåt med kroppen. Händerna på knäna och hitta trycket. Upp och ner och träna. Vi åker till och med i formation som avslutning på dagen.

Solen går fort ner och lamporna tänds. Jag är rätt sliten efter hösten och pappalivet med en rejält ackumulerad sömnbrist, så jag tar varje chans till att sova. Ambitiöst har jag tagit med längdskidorna också men efter åkningen i backen är kudden en god vän och längdlaggen blir kvar i sitt fodral hela helgen.

»In med röven! vrålar Sofia. Eller det gör hon inte. 
Hon uppmanar mig att spänna corepaketet.«

– Många små äventyr kan vara lika stort som ett stort äventyr. Louise har föredrag om sitt projekt om att göra ett äventyr om dagen i ett år. Hur hinner och orkar hon? Jag blir lite matt. Hon har nu även tagit hela familjen och flyttat upp till Funäsdalen. Gjort det där som bara ligger och dallrar långt bak i medvetandet. Ändra på hela livet. Lite omtumlande att ta in.

– In med röven! vrålar Sofia. Eller det gör hon inte. Hon uppmanar mig att spänna corepaketet, men det jag hör är att jag ska dra in stjärten. Det blir mycket teknik även nästa dag. Men även mycket njutning.

– Så fort jag ser bergen infinner sig ett lugn, berättar Annika Melbring i liften. Vi står sen där tysta och ser berget. Snöflingorna som sakta faller och molnen som kommer och går uppe vid fiket Tusen. Det enda störande är ljuden från snökanonerna. Men det går att acceptera då vi vet vad som blir resultatet.

Efter lunch hänger jag med Tommy som snabbt dömer ut mina skidor och tycker jag ska byta. Han tekniknördar ordentligt med oss och det blir väl lite bättre – kanske. Jag vet inte om jag blir så mycket bättre på skäret, men jag känner hur jag sakta varvar ner och ser det vackra – ser berget. Sen blir man alltid lite glad av att hänga med Tommy – han är ju rätt knas. Frispråkig och helt tokig i att åka skidor. När vi tittar på lite filmsnuttar på kvällen känner jag att Sofia har nog lite rätt. Det är väldigt mycket Kalle Anka på min svansföring. Men det gör inte så mycket det kommer nog att ordna sig med lite mer dagar i pisten och som Sofia säger.

»Pröva, överdriv och pröva igen. 
Sofia får nu även köra lite telis och hon skiner upp … «

– Det viktiga är att du njuter! Fjällkänsla! Sen att sitta där på Fjällgården med Jonas och dra gamla fjällskrönor för varandra, vid brasan innan en fantastisk middag, det är nära fulländning. Söndag och åkning innan vi ska sätta oss i bilarna och dra hem. Jag hänger med Kotten en hel del. Han är tolv och yngst – och väldigt glad. Jag börjar kanske längta hem till mina egna som är i samma ålder. Vi drar på nerför pisterna och han täcker mig i snö med sina stoppsladdar. Sofia peppar oss.

– Pröva, överdriv och pröva igen. Sofia får nu även köra lite telis och hon skiner upp och det är ett stort leende som kommer emot oss i backen. Själv tragglar jag på. Vinkel, höfterna, stavisättning. Det går – men inte mer tycker jag. Lite uppgiven känner jag mig allt och talar om det för Sofia i liften.

– Man är inte en sämre människa för att man inte får till stavisättningen! säger hon och ler stort. Jamenvisst! Så jag tittar på fjället och snön som gnistrar och tänker att det är rätt bra ändå.

Text och foto: Henrik Witt