Logga in på Mina sidor
Glömt lösenord?
Bli Medlem

Naturen som tröst

– En lite extra vårig fredag i början av april var jag på väg hem från jobbet. Klockan var bara strax före tre. Jag skulle hämta barnen lite tidigare och hinna leka en stund ute innan de, och jag, föll ihop av fredagströtthet. Precis när jag knäpper cykelhjälmen får jag flashen i min telefon. En lastbil har kört på människor på Drottninggatan här i Stockholm och sedan kraschat in i det stora Åhléns-varuhuset.

Tiden stannade och händerna darrade. Var är min man? Var är vännerna som just nu borde vara på väg hem från sina kontor på Drottninggatan? Kommer det fler attentat? Är det här bara första vågen i en större attack? Var är barnen? Det blev inte så mycket av den där extra våriga lekstunden på väg hem. Det blev istället en eftermiddag och kväll i Stockholm som är svår att förklara för den som inte var där. Mycket rädsla och oro, men också mycket hjälpsamhet och omtanke.

Dagen därpå hade Frilufsarna i min lokalavdelning träff. De gjorde upp eld och lagade mat. Och pratade. På det sätt de behövde, just då, utifrån vad de undrade över och tänkte om det som hade hänt. Och sen täljde, lekte och hängde de i skogen, precis som vanligt på sina träffar. För det är ju så det är, livet går vidare.

På söndagen kl 14.53, precis två dygn efter attacken, samlades Stockholm till en stor manifestation. Men jag var inte där. Jag stod istället i skogen i det våriga solskenet. Där höll jag min tysta minut och lät mina tårar falla. Över offren och alla som drabbats på olika sätt. Över gärningen i sig. Över att jag inte var förvånad över att det till slut hände även här i Stockholm. 

Men det är svårt att hålla en tyst minut i en vårskog. Fåglarna kvittrar som galna och plötsligt ramlar ett vilset rådjur in i gläntan, tittar lite förvånat på mig och studsar iväg igen. Jag kan inte annat än le. Naturen har gjort det igen. Tröstat mig när jag behöver det som bäst.

Jag är väldigt glad att jag från barnsben fått med mig den här okomplicerade relationen till skogen och fjället. Och jag tänker att det är precis det Friluftsfrämjandet gör med sina barngrupper, som till exempel Frilufsarna i min lokalavdelning. Vi skickar vidare den här självklara tillgången till naturen. Så att de vet att den finns där när de behöver den, nu och i framtiden.

»Jag är väldigt glad att jag från barnsben fått med mig den här okomplicerade relationen till skogen och fjället. Och jag tänker att det är precis det Friluftsfrämjandet gör med sina barngrupper.«

 

Cajsa Rännar, Chefredaktör Magasin Friluftsliv