När inget är som vanligt

Visst hade vi, under barnens sportlov veckan innan, stått i skidbackar och värmestugor och pratat om bekanta som just då åkte skidor i Italien. Och visst hade några bland oss vädrat oron att de skulle ta med sig de här viruset alla pratade om hem igen. Men att det skulle gå så fort hade vi aldrig kunnat föreställa oss.

En vecka senare var inget sig likt. Mjölken blev kvar där i kylen för skidsäsongen var plötsligt över. Stanna hemma, blev ordet för dagen. Gym stängde. Muséer stängde. Restauranger stod tomma. Men skogen – den var plötsligt knökfull.

Över nästan hela landet har vi sett precis samma sak – att i takt med att vi ombeds hålla fysiskt avstånd från varandra har besöken i friluftsområdena runt våra städer ökat markant. Det beror såklart på att många andra helgnöjen plötsligt är inställda eller olämpliga, men jag är övertygad om att det också finns en annan förklaring.

En global, akut samhällelig kris av den här magnituden har få av oss som lever idag varit med om förut. Vår mänskliga hjärna tycker inte om osäkerhetsfaktorer. Vi vill kunna planera och kontrollera, så har vi överlevt genom årtusenden. Nu kan vi plötsligt inte det.

Att köpa extra mycket toapapper eller bunkra spagetti är ett sätt att hantera osäkerheten. Ett annat är att gå ut i naturen.

Där, bland decenniegamla, kanske till och med sekelgamla, träd med djupa och stadiga rötter kan allt få vara precis som vanligt en stund. Där spricker lövträdens knoppar, precis som vanligt. Där sjunger koltrasten, precis som vanligt. Och där kan barnen kivas om den sista kakan, precis som vanligt.

»Där, bland decenniegamla, kanske till och med sekelgamla, träd med djupa och stadiga rötter kan allt få vara precis som vanligt en stund.«

När jag fick stänga ner min skidsäsong med inget varsel alls var det inte kläderna som ännu ligger kvar i byrålådorna där i Åre som jag saknade mest. Det var de brustna drömmarna, de krossade förväntningarna och de utblivna barnskratten från lekarna i snön som jag sörjde. I ett världsomspännande perspektiv småsaker, det är jag fullt medveten om, men för mig ändå smärtsamt. Jag rev ur bladen för den kommande månaden ur min analoga kalender, de blad där jag hade planerat för jobbresor till Storlien och Malmö, skidresor till Kläppen, Åre och Jämtlandstriangeln och påsklov i sol och skidbackar tillsammans med familj och vänner. Jag rev ut dem för jag orkade inte se allt det där jag hade sett fram emot. Och så gick jag ut i skogen. Där kunde allt få vara som vanligt en stund.

Nu väntar en sommar som ingen av oss kan gissa oss till hur den blir. Kanske ombeds vi även fortsatt att hålla oss hemma och inte resa alls, inte ens till de där kvarlämnade kläderna i Åre (mjölken har en granne som tur är förbarmat sig över).

En sådan tur då att att friluftslivet finns kvar, i alla fall. Var än vi bor i Sverige har vi tillgång till det, i liten, större eller jättestor skala. Och där, i naturen, kan allt fortfarande få vara precis som vanligt.