Minnen för nyåret

När vi nu går in i ett nytt decennium funderar jag över de där bilderna, vilka av dem det är som stannar och aldrig suddas ut.

Jag vet ju förstås inte hur det är med er, men de bilder som stannar hos mig har min hjärna nästan alltid tagit utomhus. Jag har till exempel ganska vaga minnen från de dagar (och nätter) då mina barn kom till världen. Däremot minns jag deras första toppbestigning, första sväng på slalomskidorna och första skridskoskär väldigt tydligt.

Jag minns julaftnar och födelsedagsfiranden rätt luddigt, men familjens första tältnatt alldeles knivskarpt.

Jag minns ostämda gitarrer och vindlande samtal vid otaliga lägereldar, men få detaljer från dialoger på restauranger och i soffhörn.

I mitt minne är det som om livets alla stora händelser utspelat sig utomhus. Så är det inte förstås. Men det är så jag minns det.

Det får mig att tänka att utomhuset gör något särskilt med oss. Det tycks som naturen i sig skärper våra sinnen och gör det vi upplever ännu lite intensivare.

»Det får mig att tänka att utomhuset gör något särskilt med oss. Det tycks som naturen i sig skärper våra sinnen och gör det vi upplever ännu lite intensivare.«

Jag kommer just från en resa tillsammans med journalister och branschfolk från hela Europa, med en samlad friluftserfarenhet från hela världen. Vi delade minnen och upplevelser förstås, som man gärna gör när man träffar likasinnade. En pratade lyriskt om vandringen kring Hong Kong, så lätt tillgänglig med kollektivtrafiken. En prisade månaderna han som ung åkt tåg runt Kina och klippklättrat. En Madridbo ville dela med sig av den fantastiska paddlingen han förra året upplevde i St Annas skärgård, tack vare vår fantastiska allemansrätt. Ingen nämnde höjdmeter, sträckor eller prestationer. Alla nämnde det vackra, utmanande eller överraskande.

Nyårslöften är inget jag ägnar mig åt, men jag tar gärna årsskiftet som förevändning för att reflektera en smula. Över vad som gått bra och vad jag vill göra annorlunda. Och över vilken riktning jag vill ge det kommande året.

I år kom jag fram till ungefär samma sak som jag gjort alla de senaste åren. Att de bästa stunderna är de som tillbringats utomhus. Med min familj, med mina vänner, med mitt jobb och med mig själv. Så riktningen för året är ganska självklar. Den pekar ut. Ännu lite oftare och ännu lite mer.

Det kommer knappast att bli Kina eller Hong Kong för mig, men kanske St Annas skärgård. Där har jag nämligen, till skillnad från min vän från Madrid, aldrig varit. Och jag kommer fortsätta hålla mig från att räkna höjdmeter, sträckor eller prestationer och istället hålla fokus på det vackra, utmanande eller överraskande. För där tror jag att jag hittar ännu fler bilder som aldrig suddas ut. Och de samlar jag gärna på.