Grått som gör gott

”NATUREN LÄKER DEPRESSION BÄTTRE ÄN MEDICINER” ropade löpsedlarna ut för någon månad sedan.

Det visade sig senare inte riktigt vara sant, det var inte det man hade forskat på. Ingen hade jämfört naturen med mediciner. Det var inte heller vilken natur som helst utan speciella anlagda terapiträdgårdar man studerat, men dessa kunde man förvisso konstatera fick utmattade personer att må bättre.

Varför högg då så många nyhetsredaktionerna på den här nyheten, fast den inte riktigt var sann? Jag tror att det delvis beror på att vi vill tro att det är så. Vi känner ju med kroppen att naturen är bra för oss. Vi känner att pulsen sänks och koncentrationen skärps. Vi känner att våra sinnen och våra hjärnor vilar när vi tar djupa andetag bland träden, på fjället eller vid vattnet. Vi mår bättre av att vara utomhus.

När vi som är friska och bara en smula stressade känner så är det lätt att tro att naturen också kan bota sjuka. Och kanske är det så. Ingen har visat att naturen INTE botar depression. Ingen har forskat på det. Men bristen på forskning gör att vi inte kan påstå att den gör det.

November är den tuffaste månaden för dem som lider av det som kallas årstidsbunden depression. Ingen vet exakt vad det beror på att många upplever hösten och vintern som mörka och tunga. Det finns teorier att det är ämnet melatonin, som styr vår dygnsrytm, som spelar in. En annan hypotes är att det är serotoninsystemet, som är mycket viktigt vid alla depressioner, som påverkas. Det finns också idéer om att D-vitamin kan spela en viss roll. Men ingen forskning har hittills kunnat visa på några entydiga resultat. Det man vet är att motion och dagsljus tycks hjälpa, mycket bättre än ljusterapi och konstgjorda miljöer i alla fall.

Jag tänker på det när novemberdimman ligger tjyvtjock över Stockholm och ljuset knappt tränger igenom molnen, ens mitt på dagen. När jag helst vill krypa in under en filt med en tekopp och komma ut lagom till snön har lagt sig gnistrande vit. När jag inte alls har någon lust att gå ut. Då tar jag mig ändå i kragen på söndageftermiddagen och tar den där skogspromenaden. Och visst hjälper det. Pulsen sänks, huvudet klarnar och leendet kommer tillbaka. Nej, det finns inte forskning på att naturen botar depression bättre