Ett fysiskt behov

”Alltså, jag har funderat, är friluftsliv din hobby? Eller är det ditt jobb?”. Att jag får frågan är såklart inte märkligt. Men svaret brukar förbrylla.

För jag säger oftast ”varken eller”.

Låt mig förklara.

I Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör åker ett gäng unga bandmedlemmar turnébuss genom Norrland. En av dem berättar förvånat att hon börjat gå i skogen. Och upptäckt att det gör gott. Att hon mår bra av skogen. Den stora, lätt skrämmande gitarrkillen invid henne är snarare förvånad att hon inte redan visste. Han säger:

”Skogen ser jag som en kroppsdel. Utan den är ett ben borta. Nej, inte ett ben förresten. Mer som levern, eller tarmsystemet. Eller hjärtat. Den är inget jag fungerar bättre med. Den är något jag inte fungerar utan.”

Så är friluftslivet för mig.

Det är varken ett jobb eller ett fritidsintresse. Det är inget jag fungerar bättre med. Det är något jag inte fungerar utan.

Annika Norlin lät sin novellkaraktär prata om skogen långt innan Covid-19 hade fått fäste i världen. Men jag är övertygad om att många fler nu vet vad hon pratar om.

»Så är friluftslivet för mig. Det är varken ett jobb eller ett fritidsintresse. Det är inget jag fungerar bättre med. Det är något jag inte fungerar utan.«

Kanske har naturen ännu inte blivit som en kroppsdel för alla dem vi i outdoorbranschen lite slängigt benämner ”coronapubliken”, de som i tider av inställda inomhusaktiviteter och slopade semesterplaner sökt sig utomhus, för promenader, släktfika och barnkalas. Eller till fjällvandring, kajakpaddling och tältnätter. Naturen erbjuder ju en arena för så mycket.

Kanske har naturen inte ännu blivit något man inte kan leva utan. Men jag är säker på att många redan har märkt att naturen gör gott.

I det här numret visar barn och pedagoger på en I Ur och Skur-förkola i Habo vad som händer när man flyttar ut det pedagogiska rummet, ut i skogen. Hur anknytningen till naturen blir stark och självklar, hur ordförrådet hos barnen växer och hur kroppen får den rörelse den så väl behöver.

Jag tror inte att de barnen kommer att, som vuxna, förvånat upptäcka att naturen gör gott. För dem blir den en kroppsdel. Kanske till och med något de inte kan leva utan.

En tredje bandmedlem i Annika Norlins fiktiva turnébuss är först tyst en stund men säger sedan:

”För mig är skogen ett behov. Som att äta. Eller ligga. Eller sova.” Kanske behöver vi inte krångla till det mer än så.

För mig är det inte ett jobb. Men inte heller en hobby.

Det är rätt och slätt ett behov.

Dela

Vi försvarar medlemstalet

2020 har hittills varit ett speciellt år. Det började med en snöfattig vinter, och sen kom covid-19. Trots det så försvarar vi vårt medlemsantal.

På mitt sätt

Min pappa var fjälledare i Friluftsfrämjandet för många herrans år sedan, och han visste att njuta på fjället. Det fick gärna vara jobbigt och tufft, men när dagsverket var gjort, eller när det var dags för paus, då fick det gärna finnas en guldkant att plocka fram ur ryggsäcken.

När inget är som vanligt

Den 5:e mars tog jag en extra lång skidtur i spåren nära den lägenhet i Åre där jag tillbringar mycket av mina vintrar, hängde sedan upp understället på tork i bastun, bäddade sängen men lät mjölken stå kvar i kylen. Jag skulle snart komma tillbaka igen. Så tog jag tåget hem till Stockholm för att pussa på barnen, träffa vänner och beta av några viktiga möten på mina båda arbetsplatser. Sedan skulle jag ta tåget tillbaka igen. En vecka senare var inget sig likt.