Tonåringens drömäventyr

Det är tidig morgon och lågt tidvatten. En flicka och en man kryper ut ur tältet, gnuggar sömnen ur ögonen, en sömn som varit god trots den ljusa midnattssolsnatten. Så smyger de sig ut i det kalla och turkosblå havet, och fingrar försiktigt på de mörka skalen som strötts över sandbottnen. Blåmusslorna som plockas ska ätas till frukost. Och förmodligen också till lunch och middag. Som tur är är musslor bland det bästa Wilma vet.

Det var ungefär ett år sedan som äventyraren och Friluftsfrämjaren Sören Kjellkvist frågade sin dotter om hennes drömäventyr. Svaret kom snabbt: 

– Jag vill bo på en öde ö tillsammans med dig och vi ska rida varje dag. Och så vill jag att vi ska leva av det som finns i naturen och inte ha med oss mat. Trettonåriga Wilmas längtan till vacker, ödslig natur tar denna sommar far och dotter ända upp till en ö i Nordnorge där de bor en hel månad i tält. Vi besöker dem på deras paradis-ö en vitsolig dag i juni. Lauvøya är inte särskilt stor, bara två kilometer lång och en halv kilometer bred.

Sören och Wilma galopperar oss till mötes på en grön äng. Redan efter några få dagar har vädret varit en utmaning. 

– Det har blåst så mycket att vi inte kunnat fiska något än, förklarar Wilma när hon rider bredvid oss på islandshästen Breyting. Det är en femåring, nyckfull och viljestark, men som redan stulit Wilmas hjärta. Pappa Sören rider på Stulka, en sjuttonårig kuse som är bra mycket enklare att hantera. Efter frukost galopperar de tillsammans bort över den gröna ängen, når strandremsan och rider rätt ut i vattnet. Wilmas ögon glittrar under hjälmen – att rida i den här sortens natur är hennes dröm.

»Det är skönt att det inte är mycket folk runtomkring.
Ensamt blir det inte, för jag har ju pappa.«

Lauvøya är omringad av snöklädda toppar och har flera kritvita sandstränder, ängar och skog. Havets och sandens färger är som hämtade från tropikerna. Ön är belägen mellan Bodø och Lofoten. Området kallas för Steigen och att de hamnade här är långt ifrån en slump. Sören var här när han paddlade längs hela Norges kust år 2013 och detta var det vackraste området på turen. Vi slår oss ned i kökstältet. Det är större än sovtältet och fungerar också som förvaringsutrymme. Här lagar de mat, äter och umgås. Sören bakar bröd av de enda matvaror de har med sig: 16 kilo mjöl, nio liter olja, bakpulver och lite kryddor. Wilma visar upp musslorna som de samlade i morse. 

– Vi plockar musslor två gånger om dagen. Så snart vinden mojnar ska vi dyka efter mer mat och fiska från kajakerna, berättar hon. När de dyker efter mat ska de jaga med ljuster, ett slags spjut som får användas för fiske i Norge. Eftersom en stor del av bytena finns på fyra-tolv meter under ytan har de övat på att dyka ned till dessa djup. Där hoppas de kunna plocka olika skaldjur, sjöborrar och kungssniglar. 

Det finns flera skäl till att Wilma formulerade just detta som sitt drömäventyr. Ett av dem är platsen. 

– Jag har längtat efter att komma tillbaka till Norge sen jag besökte pappa när han paddlade här. Jag kan tänka mig att bo här en dag, tack vare naturen. Det är så vackert med alla berg och dalar. En andra anledning har med ödsligheten att göra. Det Wilma gillar mest med att bo på en öde ö är just bristen på människor. 

– Det är skönt att det inte är mycket  folk runtomkring. Ensamt blir det inte, för jag har ju pappa. Och de har fullt upp på den lilla öde ön. Förutom varsin häst som de rider på varje dag har de kajaker, SUP-brädor och fridykningsutrustning. Det blir inte långtråkigt direkt, som Wilma konstaterar. 

Att leva av naturen är en spännande utmaning, hon tycker om att vara utomhus och är van vid friluftsliv.  

– Jag älskar att fiska och ska tävla med pappa under den här månaden. Jag har gjort upp ett poängsystem som bygger på fiskens storlek och vilken sorts fisk det är. Jag kommer vinna såklart, skrattar hon. Att som trettonåring spendera en hel månad med sin pappa på en öde ö mitt ute i norska havet är inget uppseendeväckande i Wilmas värld. Hon säger att de är lika och gillar att göra samma saker. 

– Vi kan prata om allt och har samma humor. Vi skrattar mycket och är ganska lugna av oss, vi bråkar aldrig. Vi tycker båda att det här äventyret är mycket roligare än att ligga på en strand en hel vecka.

»Jag har längtat efter att komma tillbaka till Norge sen jag besökte pappa när han paddlade här. Jag kan tänka mig att bo här en dag, tack vare naturen. Det är så vackert med alla berg och dalar.«

 Att Wilma gillar äventyr som sin pappa är det ingen tvekan om. Men hon planerar inte att gå i hans fotspår. Hon vill hellre satsa på att bli antingen läkare eller veterinär. Även om hon inte vill bli äventyrare så utforskar hon gärna världen med sin pappa – från hästryggen. 

– Jag drömmer om att rida genom hela svenska fjällen. 

Efter brödbaket ska de ut och testa hur kajakerna klarar av vinden. Sören hjälper Wilma att sätta sig bekvämt och sedan paddlar de ut i vågorna. Snötäckta fjälltoppar reser sig i fjärran med böljande konturer. Dagens vita ljus får havet att spraka av färg. Wilma ser lika hemma ut i vattnet som hennes pappa gör. Hennes långa röda lockar virvlar runt ansiktet och hon försöker koncentrerat vända kajaken i vågorna. De paddlar in till strandkanten och skrattar högt åt något. Här är livet enkelt. De enda regler som finns är att sova när man är trött och att äta när man är hungrig. 

– Och rida så mycket som möjligt, säger Wilma och kastar en längtansfull blick mot de två hästarna som förnöjt betar i det höga, gröna gräset bara ett stenkast bort. 

Text: Emma V Larsson Foto: Emma Mattsson