En kul 50-årskris

–Man har en dröm och en plan, man jobbar för att förverkliga den. Men i slutändan är det naturen som sätter förutsättningarna och vi får anpassa oss.

Det säger Therese Hård af Segerstad som till vardags jobbar på I Ur och Skur-skolan Utsikten på Lidingö i Stockholm. Hennes dröm och plan var att bestiga alla de 13 fjälltoppar i Sverige som når över 2 000 meter. Turen skulle ta tre veckor och var en del av Thereses deltagande i äventyrsutbildningen Adventure Academy.

– Jag hade jobbat i fjällen, cyklat, vandrat, men aldrig gjort en riktig långtur, och det längtade jag efter. Men så tänkte jag att jag var tvungen att göra något riktigt häftigt för att komma in på den här utbildningen så då uppfann jag ”Alpina bandet”, som en motsvarighet till ”Gröna bandet” där man vandrar hela fjällkedjan.

»Jag ville sätta svenska fjällen på kartan. Jag ville visa att det finns fantastiska äventyr en klimatsmart tågresa bort. Man behöver inte flyga över jorden för att göra äventyr, det finns så mycket så nära.«

Alpin bandet gick alltså ut på att under samma sommar bestiga samtliga 13 toppar i Sverige som är över 2 000 meter höga. En del av dem finns i Kirunafjällen kring Kebnekaise, en del i Sarek och en del i Akka-massivet. Att äventyrssiktet snabbt ställdes in på de svenska fjällen kändes självklart.

– Jag ville sätta svenska fjällen på kartan. Jag ville visa att det finns fantastiska äventyr en klimatsmart tågresa bort. Man behöver inte flyga över jorden för att göra äventyr, det finns så mycket så nära.

Försenad sommar

Men sommaren 2017 var en väldigt kall sommar i de svenska fjällen och förutsättningarna blev inte alls som Therese Hård af Segerstad hade tänkt sig då hon satt hemma och planerade. Kebnekaises syd- och nordtopp klarades av galant i sällskap av tonårsbarnen och Thereses man Carl, som var med på hela turen. Sedan gick Carl och Therese vidare och tog Gaskkatjåkka, men på väg upp på den fjärde toppen, Gaskkabákti tog det stopp.

– Det blåste hårt och var väldigt mycket snö kvar. Plötsligt handlade det om vinterklättring och det var vi varken utrustade för eller beredda på. Vi vände och det kändes helt rätt. När de just hade kommit ner från Gaskkabákti passerade Therese och Carl en minnessten efter en helikopterolycka sommaren 2000, där tre fjällräddare omkom under en räddingsaktion.

– Det blev väldigt känslomässigt just där. Det var oundvikligt att de stora tankarna kom, vad är egentligen viktigt i livet? Är det viktigt att jag går upp på de här 13 topparna? Hur vet jag var min gräns går? Vilka risker är det okej att jag utsätter mig för? Och jag utsätter ju inte bara mig själv utan även dem som eventuellt behöver rycka ut för att undsätta mig. Det blev så tydligt där framför minnestenen.

»Man ska inte utsätta sig för mer risker än man har tänkt sig när man sitter hemma och planerar. Det viktiga är inte att komma fram, att uppnå sitt mål till vilket pris som helst.«

– Det ligger en liten målad sten bredvid den officiella minnesstenen, en liten rund sten där det står ”världens bästa pappa”. Man får perspektiv. Therese berättar att hon där och då började fundera rejält på vad hon skulle göra med hela den planerade turen. Skulle hon avbryta? Det var ju redan tydligt att det hon kallat ”Det alpina bandet” inte skulle gå att uppnå.

– Där var det bra att jag inte var ensam för Carl bara fortsatte gå. Och det var såklart det rätta. Det var klart vi skulle fortsätta, vår tur tillsammans handlade ju egentligen inte om topparna, det handlade ju om upplevelsen och få vara i fjällen länge tillsammans.

Ny rutt

Sommaren 2017 var som sagt speciell i de svenska fjällen. Snöläget var exeptionellt och det regnade massor. Det gjorde att ingen av de två rutter Therese hade planerat hemma vid köksbordet gick att genomföra, bland annat på grund av höga vattenflöden.

– Och att gå i snö tar så väldigt mycket längre tid än att gå på stig. Vi fick helt enkelt tänka om, vid flera tillfällen. Och det är ju i sig inget konstigt, så är det att vandra i fjällen och det ska man vara medveten om. Men att kombinera sådana förhållanden med ett mål att under en viss tid hinna upp på väldigt många höga toppar, det är då det blir knepigt. Eftersom vandringen tog så lång tid hade Therese när hon kom fram till de sju topparna kring Akka inte tid att vänta ut vädret, som då var blåsigt och regnigt i en sådan grad att det inte var säkert att ge sig upp på högre höjd.

– Jag blev väldigt noga med att stämma av med mig själv, om jag känner tvekan att jag kommer att klara av detta, då är det inte viktigt. Man ska inte utsätta sig för mer risker än man har tänkt sig när man sitter hemma och planerar. Det viktiga är inte att komma fram, att uppnå sitt mål till vilket pris som helst. Trots massor av snö, regn och blåst blev den tre veckor långa turen enligt Therese Hård af Segerstad fantastisk.

– Jag är ute mycket i vardagen och i mitt jobb. Jag vill utmana barnen jag jobbar med att våga lite mer och att upptäcka nytt. Det här blev mitt sätt att fylla på mig själv, utmana mig själv att upptäcka nytt, både i mig själv och i fjällvärlden.

– Jag har blivit mer säker på mig själv. På en sådan här tur får man tillfälle att ifrågasätta sig själv i förhållande till andra och naturen. Jag har lärt mig mycket, främst om mig själv. Och vet att jag klarar så mycket mer än jag tror. 

Av: Cajsa Rännar