Att leda till fjälls

Fjällen lockar allt fler, men kan vara en utmanande miljö. Att vara ledare och ta med sig en grupp på fjället ställer ännu högre krav. Vi fick följa med på Friluftsfrämjandets grundutbildning för fjälledare. En stor upplevelse, både i huvudet och kroppen.

Text: Henrik Witt Foto: Henrik Witt

– Stefan, hör du mig? ropar jag och försöker få ögonkontakt. Under vadet föll han i forsen. Han är rejält nedkyld och ligger och skakar medan vi försöker värma honom. Andningen är ok, pulsen med och vi har kontakt. Han verkar inte ha några andra skador. De blöta kläderna är avdragna och vi hämtar allt som kan värma. Vi beslutar att resa ett tält och få in honom i en sovsäck.

– Bryt, ropar Ida och vi slappnar av. Dagens sjukvårdsövning är klar och Stefan som varit simulant reser sig upp. Vid genomgången tycker Ida att vi tar oss. Och det är ju tur det. Det är sista dagen på den veckolånga fjälledarutbildningen i Jämtlandsfjällen och övning börjar ge färdighet.

Första dagen på fjället inleds med en vadövning. Solen skiner och vadstället ser bra ut. Några är nervösa. Ida inleder med en genomgång om vad vi ska tänka på och lite olika tekniker. Vattendjup, hastighet och bottenstruktur. Sen drar vi igång.

Niklas och Jessika är först i och provar att gå utan stavar och sedan följer övriga efter. Marcus som är gammal motocrossförare har fötterna fulla med skruv som blir väldigt kalla i vattnet. Han nöjer sig med att vada över en gång. Vi andra går lite fram och tillbaka och provar olika tekniker: som att hålla i varandras axlar eller att vara sex stycken och gå som i en pyramid. Det är rätt stark ström och djupt på sina ställen så det gäller att koncentrera sig.

Efter lunch bär det uppåt med siktet mot Bunnersjöarna. Anders är dagens ledare i min grupp. Vi tar oss sakta uppåt i 400 höjdmeter. Det känns att det är första dagen och det blir en del raster. I början är det björkskog men ganska snart når vi trädgränsen och det blir lättare att gå.

– Lappspira! ropar Peter och kastar sig ner.

– Lukta på den, den luktar som en ros. Vi andra lägger oss ner invid honom och förundras över den doftande fjällfloran.

Senare simulerar vi en olycka, vilket vi kommer att göra varje dag. Idag är det jag som är låtsasskadad med bruten fotled. En lätt förvirring utbryter när jag faller ihop, men Peter ropar att det är övning och snart försöker alla hjälpa till. Fjällräddningen är snart informerad och räddningstjänst på väg.

Övningen avbryts och vi är snart på väg igen och närmar oss Bunnersjöarna där vi ska slå läger. Vid ett snöfält reflekterar vi över riskerna. Är det bara snö som ligger? Eller finns det en bäck under som kan underminera snön? Vi lär oss att kolla efter från- eller tillflöden och även att gå med lite avstånd och känna oss för med en stav.

Vid norra änden av Bunnersjöarna slår vi läger och får upp tälten trots att det blåser en hel del. Vi äter mat och dagen utvärderas. Dagens ledare, Anders, får goda vitsord.

Stefan och jag sätter oss i lä bakom en kulle och ser solen sakta gå ner. Vi småpratar och ser i norr hur fönstren i Ånn gnistrar till i solens sista strålar.

a a a

Med gitarr och campingbord

Regn och rusk. Idag har det gått långsamt och det är blött överallt. Från Norra Bunnersjön till Västra Bunnertjärnen. Lite dimma och många vägval. Nu ligger jag i tältet. De gamla TVM:arna Adam, Olle, Niklas och Jessika spelar gitarr runt sitt campingbord. Jorå, ni läste rätt. De är alla runt tjugo år och har tagit med sig fjällgitarren och campingbordet. Att tänka i banor av att begränsa vikten är inte något som passar dem. Fantastiskt trevligt är det att få ligga i tältet var kväll och höra dem sjunga. Det porlar från jokken och det småpratas i tälten. Jag börjar sakta torka. Regnet har upphört och det börjar spricka upp.

På onsdagen vaknar vi till solsken. Jag går upp på en närliggande topp och ser fjällen spegla sig i Västra Bunnertjärnen. Idag blir det en fin dag.

Idag är min tältkamrat Stefan gruppledare och vi fokuserar på att hålla höjd när vi rundar fjället och sakta tar vi oss ner mot rastskyddet Stäntja. Solen fortsätter att gnistra och vi håller oss stadigt på 900 meter medan Peter ger oss råd om hur vi tar oss över raviner utan att tappa höjd.

Även en orienteringsövning med kompass hinns med innan vi checkar in vid Stäntja för lunch. Efter lunchen blir det föredragningar av Per och Peter. Per berättar om fjällräddningen och hur man närmar sig en helikopter. Vi genomför ett provsamtal från nödtelefonen i stugan till polisen i Östersund. Sedan får vi en dos fjällväder av Peter. Hur de olika molnen ser ut och hur låg- och högtryck funkar. Även hur vinden blåser och accelererar i dalarna. Han avslutar med:

"Red sky in the night - sailors delight. Red sky in the morning - sailors warning."

Eftermiddagens etapp blir kort. Men vi lyckas ändå irra runt lite för att hitta en stig. Mycket blommor igen. Peter talar om att hans favorit är mossljung och efter att närstuderat den liggandes platt på marken kan jag inte annat än hålla med. Då Stefan serverade en något klen lunch är hungern stor när vi kommer fram till nattlägret. Vi äter mycket och lugnet infinner sig. Vi går ut och tittar när tvm:arna badar i sin medhavda barnpool och lyssnar på när Per och Peter sjunger studentsånger i stämmor.

Det är fjärde dagen och jag har nu gått igenom flera olika faser. Första dagen kändes allt som vanligt på en fjälltur, allt är nytt och ryggsäcken tung. Andra dagen var den jobbiga då allt blev blött, maten inte räckte till och man undrar vad man håller på med. Är det så kul med fjällturer egentligen? Gillar jag det här? Eller är det något jag säger för att verka häftigare och lite mer spännande? Men att jag innerst inne hellre vill sitta hemma i soffan och äta tapas.

Men efter regn kommer alltid solsken. Den tredje dagen är det sol, torkväder och finpromenad över fjället. Gruppen blir alltmer sammansvetsad och alla börjar känna varandra. FIRO-teorin stämmer verkligen. Och på en fjällvandring blir den tydlig och stegen klaras av väldigt fort. Efter tre dagar har vi hamnat i samarbetsfasen och är varandra nära. Nu talar vi om riktiga saker. Fiskehistorierna är avklarade och nu är det familjesituationer och mer känsliga ämnen som kommer upp. Jag och Stefan går igenom det mesta i livet under kvällarna i tältet.

Under vandringen uppstår hela tiden naturliga övningsmoment. Hur är det bäst att gå här? Hur kommunicerar man bäst med gruppen? Vi diskuterar ständigt om hur mycket du som ledare ska styra och när det är bättre att gruppen beslutar. Vi får små tips om hur vi ska hålla höjden och framför allt – vad alla blommor heter.

Under torsdagen kommer Markus att lära sig ett nytt ord. Det tar ett tag men till kvällen sitter det. Jag ropar genom tältduken till Markus i tältet bredvid.

– Vad heter nu den där blomman vi såg uppe på Gåsen?

– Isranunkel! hojtar han tillbaka. Växten har fått heta många saker under dagen, men nu sitter det.

På morgonen får vi instruktioner om lätt packning för topptur upp på Gåsen. Tälten får stå kvar. Det är ett lätt fjäll på 1400 meter och för oss väntar ungefär 400 meter stigning.

Vi tar oss upp fort och snart ser vi den första isranunkeln. Den är inte bara cool för att den har ett vansinnigt namn utan är även den växt som har höjdrekordet för blomväxter. På Galdhöpiggen i Norge växer den på 2370 meters höjd.

På toppen blåser det rejält. Vi lutar oss mot vinden och skriver i toppboken. Sen går vi ner på andra sidan till Gåsenstugorna. Där träffar vi stugvärden som informerar om hur det funkar på en mot värme. fjällstuga. Vi får möjlighet att handla och fyller glatt på godisförråden. Även lite oliver slinker med. Sen går vi tillbaka mot tälten genom att runda Gåsen.

Avslut med känsla

Dags att bryta lägret vid sjön. Tälten packas och jag är som vanligt sist klar men sladdar in i gruppen med tio sekunder till godo. Idag är Oskar ledare och vi ska gå över Tjallingklumpen och sedan vända tillbaka mot Storulvån. Det är några höjdmetrar men det rullar på och snart ser vi toppröset. Jag och Anders skyndar på stegen när vi närmar oss. Det är ju förstås ingen tävling men det är ju alltid kul att vara först. Jag nuddar röset först med staven medan Anders som är först med handen hävdar att det är det som gäller.

På vägen ner får vi under rasten på oss en ögonbindel för att sedan öva att gå rakt utan att se något. Det går sådär för de flesta. Oskar navigerar perfekt och snart har vi kommit ner under trädgränsen och slår upp vårt läger.

Det är sista tältkvällen och jag sitter lutad mot en fjällbjörk och käkar oliver. Det hörs gitarrplink, göken gal och beckasinen surrar elektriskt i sina dykningar. Det regnar lite lätt och vinden rasslar till löven. Snart ska vi ha sjukvårdsutbildning och elda brasa.

Kvällen blir fantastisk. Vi sitter runt lägerelden och sjunger, solen går sakta ner och jag avslutar med en promenad upp på kullen på andra sidan sjön. Jag ser tälten vid sjön med lägereldens rök som sakta stiger. Bakom gnistrar Tjallingklumpen och Gåsen guldgula i solnedgången. När vi äntligen kommit in i tältet är det inte vattendroppar som slår mot tältduken, det är mygg.