Miljardskillnad i stödet till idrott och friluftsliv

Text: Johanna Aggestam och Helene Claesson Jennische

Idrott inom Riksidrottsförbundet (RF) och friluftsrörelsen har mycket gemensamt, båda främjar fysisk aktivitet, hälsa och gemenskap. Men sättet organisationerna arbetar på och hur de är organiserade skiljer sig åt. 

Idrotten är generellt sett mer strukturerad, ofta börjar man i en idrottsförening redan som barn. Friluftslivet är mer flexibelt och här börjar många motionera i vuxen ålder. Inom Riksidrottsförbundets organisationer är tävling en bärande del, medan friluftslivet erbjuder motion och rörelse utan tävling.  

Den största skillnaden ligger dock i tillgången till statliga medel. Idag fördelas över 2 miljarder kronor årligen till idrottsrörelsen via Riksidrottsförbundet. RF Sisu, idrottsrörelsens eget studieförbund, får också ett antal hundra miljoner per år för utbildning av ledare.  

Friluftslivet däremot delar, genom Svenskt Friluftsliv, på 98 miljoner kronor. Dessa pengar ska fördelas mellan 28 ideella organisationer som tillsammans har cirka två miljoner medlemmar. Mer än hälften av pengarna fördelas dessutom i projektstöd som kan gå till organisationer utanför Svenskt Friluftsliv.  

Den stora skillnaden i tillgången till statliga medel blir extra tydlig när idrottens och friluftslivets föreningar bokstavligen möts i likvärdiga verksamheter, som i skidbacken. 

Samma utmaningar – olika möjligheter

I Sverige finns 150 så kallade hemmabackar, ortsnära skid­anläggningar som drivs av kommuner, bolag, idrottsföreningar som är medlemmar i Riks­idrottsförbundet och Friluftsfrämjandets lokalavdelningar.  

I projektet ”Backa hemmabacken” har Svenska skidanläggningars organisation, Svenska Skidförbundet och Friluftsfrämjandet krokat arm i syfte att uppmärksamma och hjälpa skidanläggningar för att få fler i rörelse, och genom det projektet har Elina Bergström i tre års tid studerat skidbackarnas situation. 

– Vi har identifierat en systematisk ekonomisk ojämlikhet. Två anläggningar kan ha exakt samma utmaningar och uppgifter att lösa, som gamla liftar som strular och behov av energieffektiviseringar, men tyvärr har de helt olika tillgång till resurser beroende på om de tillhör idrotts­rörelsen eller inte, säger hon. 

Om en idrottsförening ansvarar för en skidbacke, eller använder den via ett avtal med den som driver backen, kan de söka stöd genom sitt specialidrottsförbund Svenska Skidförbundet. De i sin tur får medel av Riksidrottsförbundet varifrån de kan få pengar till exempelvis säkerhetsutrustning, ledarutbildningar och energi­effektiviseringar. 

"Jag tycker inte att friluftslivet ska ta pengar från idrotten, det är regeringen som måste in med mer pengar till friluftslivet."

– Behöver en idrottsklubb köpa nya skyddsmadrasser eller utbilda nya ledare är ansöknings­processen väldigt enkel, idrottsrörelsen har pengar att fördela till sådant här, säger Elina Bergström. 

För Friluftsfrämjandets lokalavdelningar är situationen annorlunda. Om de driver en skidbacke måste de hitta finansiering på egen hand. Medlen från Svenskt Friluftsliv – den paraplyorganisation som företräder friluftslivet – är betydligt mindre. Om säkerhetsmadrasser eller belysning går sönder får lokalavdelningen istället leta efter andra bidragsgivare, som kommuner, länsstyrelser, privata eller statliga fonder och stiftelser. 

En lokalavdelning inom Friluftsfrämjandet kan under vissa förutsättningar söka sig till det specialidrottsförbund som de har verksamhet i. Två av de 25 skidbackar som drivs av Friluftsfrämjandets lokalavdelningar är medlemmar i Svenska Skidförbundet och får därmed tillgång till alla de stöd som Riksidrottsförbundet erbjuder.  

– Men att säga “bli medlem i Svenska Skidförbundet, för där finns det pengar” är ingen bra lösning. Jag tycker inte att friluftslivet ska ta pengar från idrotten, det är regeringen som måste in med mer pengar till friluftslivet om vi ska se en långsiktig lösning på denna orättvisa, säger Elina Bergström. 

Fler möjligheter med Riksidrottsförbundets stöd 

Friluftsfrämjandets MTB-skola i Värnamo har vänt sig till ett specialidrottsförbund för att få bättre förutsättningar att utveckla sin verksamhet. De började sin verksamhet 2016 och fokuserade då på de mindre barnen, upp till 12 år. Verksamheten var populär och växte. 

– Efter ett tag insåg vi att vi inte hade resurser att skapa ungdomsverksamhet också. Så vi släppte i väg tonåringarna till den lokala cykelklubben och tänkte att det var en bra lösning, berättar en av MTB-skolans ledare Marcus Melin. 

Men ganska snart stod det klart att kulturen i cykelklubben var en annan än den tonåringarna från Friluftsfrämjandets MTB-skola var vana vid. 

–  Vi har ju vår värdegrund och vårt fokus är alltid att lära sig tekniken, och ha kul. Vi håller ju inte på att ta tid och konditionstränar eller så. Men nu hamnade våra tonåringar i en klubb där man höll på med intervallträningar och tidspress. Det var en omställning som inte passade alla så bra, konstaterar Marcus Melin. Han tillägger att när man såg hur tonåringarna slutade cykla helt och hållet bestämde man sig för att ”ta hem” dem igen. 

”Jag har hela tiden känt att det är fel att ungdomarna ska behöva lämna oss för att de vill tävla. ”

Resursmässigt löste man det genom att gå med i Svenska Cykelförbundet, som är en del av Riksidrottsförbundet. Anslutningen till cykelförbundet har framför allt handlat om administration och formalia. MTB-skolans verksamhet och värdegrund är densamma som tidigare. Den stora skillnaden är pengarna.  

– Vi har nu tillgång till aktivitetsbidrag från Riksidrottsförbundet vilket gör ganska stor skillnad. Pengarna har vi använt till att utbilda fler ledare så att vi kan ta emot fler barn och ungdomar, säger Marcus Melin och tillägger att det finns fler bidrag att söka som man ännu inte hunnit utnyttja. 

– Man kan till exempel söka stöd via RF SISU (Idrottsutbildarna) och vi funderar också på att söka anläggningsbidrag till att bygga en riktig pump-track. Det hade ju inte gått om vi inte haft tillgång till Riksidrottsförbundets stöd, säger han. 

Att tävla eller att inte tävla

Den stora skillnaden mellan friluftslivet och idrottsrörelsen är tävlandet. Är man med i Friluftsfrämjandet tävlar man inte. Man ägnar sig åt motion och idrott, men man är framför allt ute i naturen och rör sig för att det är roligt.

– Tyvärr finns det för mycket hets och tävlingsfokus även i låga åldrar inom delar av idrottsrörelsen. Men när Riksidrottsförbundet nu pratar om ”Strategi 2025” för att få människor att idrotta hela livet kan man ju konstatera att de mer och mer låter som vi inom Friluftsfrämjandet alltid har gjort, säger Marcus Melin och tillägger:  

– Jag har hela tiden känt att det är fel att ungdomarna ska behöva lämna oss för att de vill tävla. Av de omkring 100 barn och ungdomar som cyklar med oss är det kanske tio som tävlar så det är verkligen inte vårt fokus. Och de som tävlar åker främst på tävlingar för att ha kul och träffa kompisar, och få cykla på nya banor. Det är inte resultaten som är i fokus. Och viktigast av allt kanske; nu stannar ungdomarna kvar hos oss år efter år för att de tycker att det är roligt.  

”Vi har alltid haft siktet inställt på att göra allt själva. ”

Men långt ifrån alla friluftsföreningar kan komma åt statliga stöd genom att gå med i ett specialidrottsförbund. Roine Karlsson är ledare för Friluftsfrämjandet i Luleå som anordnar vandring, paddling och långfärdsskridskor. Han berättar att hans avdelning sällan ens överväger att söka bidrag. 

– Vi har alltid haft siktet inställt på att göra allt själva. Det finns inte ens i vår vildaste fantasi att vi skulle få stöd. 

Till exempel diskuterar man just nu om man ska köpa nya jackor till sina 70–80 ledare, men kostnaden har visat sig vara ett hinder. 

– Det skulle vara kul med gemensamma kläder, men vi har inga medel för sådant, säger Roine Karlsson och tillägger att det inte bara handlar om pengar in. Man måste också ha en organisation som sköter allt. 

– Köper man tio nya kajaker så ska prylarna skötas och förvaras också. Det är inte så enkelt som att bara få in pengar, säger han. 

Friluftsorganisationer tvingades bort

Det finns historiska förklaringar till den stora skillnaden i anslag till idrott och friluftsliv. Johan R Norberg är professor i idrottsvetenskap vid Malmö universitet och utredare hos Centrum för idrottsforskning.

I boken ”Idrottens väg till folkhemmet” har han studerat den statliga idrottspolitiken samt det offentliga stöd som idrottsrörelsen fått genom tiderna. Han berättar att Riksidrottsförbundet under mitten av 1900-talet systematiskt tvingade bort Friluftsfrämjandet från det statliga idrottsstödet.

Både Friluftsfrämjandet och Korpen framträdde under efterkrigstiden med anspråk på att utgöra alternativ till den traditionella tävlingsidrotten. Enligt deras synsätt bestod idrottsrörelsen av tre klart åtskilda inriktningar. RF uppfattades som huvudorganisation för den tävlingsinriktade idrotten, Korpen var motsvarande organ för motionsidrott medan Friluftsfrämjandet ansvarade för mer friluftsbetonad idrottsverksamhet.

Man ville att det statliga idrottsstödet skulle gå till alla tre organisationerna. Det var en känslig konflikt som pågick i decennier och Riksidrottsförbundet gick segrande ur striden. Regeringen beslutade att Friluftsfrämjandet inte skulle få del av idrotts­anslaget – och Korpen tvingades i praktiken in i idrottsrörelsen som ett medlemsförbund.    

– Att ge sig på idrotten var som att köra huvudet i en vägg. Det är lika relevant idag. Jag kan tänka mig att det finns stor frustration inom friluftslivet över att man inte har samma ställning, resurser eller politisk status som idrotten, säger Johan R Norberg. 

Han tycker att frågan om varför friluftslivet inte har samma förutsättningar som idrotten är intressant, viktig – och komplicerad. 

– Idrott och föreningsliv är två ganska skilda sociala fenomen som har växt fram parallellt, men inte jämbördigt. Idrotten behöver sina lokaler, medan friluftslivet per definition utövas utomhus. Friluftslivet har också generellt en mer vuxen och socioekonomiskt starkare målgrupp. Idrotten har varit lite mer folklig och ungdomlig vilket gjort den till en gynnad rörelse, säger han. 

Samtidigt påpekar han att det mesta idrottsutövandet, framförallt bland vuxna, sker utanför idrottsanläggningarna. 

– Och ser man det så blir det i någon mening ännu mer orättvist att så mycket pengar går till idrotten. 

Men idrotten har också haft lite “tur”, menar han, anslaget gick från en halv miljard om året till över två miljarder på bara 15 år i samband med att spelmarknaden exploderade i början av 2000-talet och idrottsrörelsen lovades en andel av överskottet från de statliga spelbolagen. 

– Det är svårt för politiker att backa tillbaka från det nu, konstaterar Johan R Norberg. 

Stor skillnad mellan friluftsliv och idrott

• Idrottsrörelsen har idag 3,3 miljoner medlemmar och friluftsrörelsen 1,9 miljoner.  
• Räknar man ut de båda rörelsernas statliga medel per medlem blir skillnaden stor.