Sök på webbplatsen

Hitta lokalavdelning

Som medlem får du

  • Tillgång till Sveriges bredaste utbud av guidade friluftsaktiviteter
  • Stödjer vårt arbete med hela Sveriges friluftsliv, och mycket mer...
Bli medlem

Logga in

Äventyrliga dagen

Friluftsfrämjandets ambassadör, Sören Kjellkvist har genomfört fem stycken Äventyrliga Dagen med ungdomar som på olika sätt har drabbats av sjukdom, dålig självkänsla eller utanförskap. En helg i november kom turen till Åsa vars dröm är att vandra Pacific Crest Trail. Laholms lokalavdelning bjöd på ett fint värdskap och under 2016 hoppas vi att lokalavdelningar vill genomföra Äventyrliga dagen hos sig. Regionstyrelsen har avsatt pengar och det finns möjlighet att söka ekonomisk stöttning.

Åsas brev:
Jag heter Åsa och är 17 år gammal. Hela min uppväxt har präglats av en väldigt dålig självkänsla, något som har ställt till stora problem.

När jag gick i femman fick jag frågan av en person som stod mig väldigt nära om jag inte skulle träna under innebandyuppehållet får att behålla min kondition. I hens öron var det bara ett tips så att jag inte skulle behöva starta i uppförsbacke kommande säsong. I mina öron var det ett finare sätt att säga "du är tjock, och jag skäms över dig". Och eftersom den här personen brukade ha rätt lyssnade jag på det hen sa. Jag var 11 år och gjorde upp en mental träningsplan för att gå ner i vikt.

För att lyckas tappa kilon började jag springa. I början mådde jag väldigt bra av det, jag blev både piggare och gladare. Men snart började det gå utför. Den frivilliga träningen blev nu ett tvång, jag kände mig tvingad att antingen ta en powerwalk eller en löptur varje dag oavsett väder. På konditionsträningen lades senare styrketräning på. Bl.a. gjorde jag varje dag sit-ups i 20 minuter, oavsett om jag var frisk eller hade feber. För om jag skippade det någon dag fick jag en sådan fruktansvärd ångest att jag kompenserade det med att göra dubbelt så många nästa dag istället.

Alla tips som handlade om träning och viktnedgång tog jag efter. Så fort jag vaknade drack jag ett glas vatten, då det skulle ge en mättnadskänsla och få en att inte äta för mycket till frukost. Efter glaset med vattnet tog jag en powerwalk på en timme, då jag läste att det är på morgonen som kroppen lättast bränner kalorier. Jag såg till att inte äta något två timmar innan jag gick och lade mig, då de kalorierna inte skulle förbrännas innan man somnade. Till slut började jag gilla att somna hungrig.

Jag slutade aldrig att äta mat eller spy upp den maten som jag åt, för jag ville ju absolut inte ha en ätstörning. Däremot slopade jag mat som jag kunde vara utan. Smör på mackan är ett exempel. Godisförbud ett annat. Jag tillät mig själv att äta kakor och glass och dylikt, om jag bestämde mig för hur jag skulle träna bort de onödiga kalorierna. Så det var “okej” att äta en bulle om jag gick ut och sprang en runda efteråt.
Hela mitt liv hamnade, utan att jag ville det själv, i något sorts kompensationstänk.

Jag har alltid varit den “duktiga flickan”, och därför berättade jag inte för någon om hur jag mådde. Jag ville inte vara till besvär. Samtidigt som jag någonstans i bakhuvudet förstod att mina vanor inte var normala och att jag kanske borde söka hjälp så tänkte jag att det fanns andra som hade större behov av det än jag. Så jag lät bli.

Att jag till slut kunde ta mig ur det här beteendet ca fyra år efter dess start berodde främst på två saker. Dels tog mitt psyke slut. En dag kände jag att jag bara inte orkade mer. Jag orkade inte träna mot min vilja eller att hela tiden behöva tänka på vad jag stoppade i mig. Dels sade mina knän emot och gjorde att jag inte kunde springa.
Naturligtvis gick det inte över en natt att jag helt plötsligt blev fri från all ångest och alla negativa tankar. Men gradvis blev det bättre och allt lättare att stå emot hjärnspökena.
Trots det tog det ytterligare ett år efter vändpunkten innan jag vågade berätta för någon vad jag hade gått igenom. 
Idag skulle jag vilja säga att jag är frisk från min vikthets, även om jag fortfarande har kvar min dåliga självkänsla. När jag slutade springa var det som om hela min identitet, hela den personen som jag ville vara, försvann. Vem var jag nu?
Jag har fortfarande inte klurat ut vem jag är, men jag kan säga att en av de få gångerna som jag känner att jag är på rätt väg är när jag är ute och går. Det är någonting med naturen som får mig att bli lugn, som får mig att känna mig hemma. 
En av mina största drömmar som dök upp för bara några månader sedan är att gå the Pacific Crest Trail, en vandringsled som går längs hela västkusten i USA. Kanske är naturen den som kommer läka mina sår helt. Kanske är naturen min nya identitet.

Hur som helst, någon gång kommer svaret att komma. Fram till dess får jag fortsätta med mina promenader. // Åsa