Sök på webbplatsen

Hitta lokalavdelning

Som medlem får du

  • Tillgång till Sveriges bredaste utbud av guidade friluftsaktiviteter
  • Stödjer vårt arbete med hela Sveriges friluftsliv, och mycket mer...
Bli medlem

Logga in

Vandring i Spanien

Höga berg och djupa dalar i Spanien!

29/8-5/9  2009

 

När vår lokalavdelning arrangerar olika aktiviteter är ett klart. Inget är sig likt. Årets begivenhet, en kloning mellan vandring, utlandsresa, grandiosa vyer och god mat, gick till Spanien och dess norra nationalpark Picos de Europa.

Vi var 22 erfarenhetshungrande som med flyg tog oss från Arlanda via München till Bilbao, också kallad Baskiens huvudstad och en av Spaniens viktigaste hamnstäder. Staden och flygplatsen ligger vackert i en flodmynning och väl skyddad från Biscayabuktens faror. För att ta oss västerut till nationalparken packade vi in oss i tre minibussar och körde på Autovia del Centábrico (A8/E70) efter Biscaya förbi Santander för att vid Unquera ta oss upp efter N-621 till Potes och hotellet Posada San Pelayo som ligger ca 5 km efter väg CA 185.

Hotellet var den första av ständigt positiva överraskningar. Ett vacker och välskött hotell med fina rum men med lite tvekande sängkvalitet. Vår Tour manager, tillika stigfinnare, Leif L. insåg raskt att gänget inte skulle klara en bergsbestigning första dagen utan rutten drogs om till den närbelägna campingens restaurang. Mer magfyllnad än matglädje.

 

Nu var det dags! Det vi längtat efter i två år! Vandring!

 

En mjukstart á 13 km upp till en liten bergsby, Tudes. Vägen var smal och riktigt dålig men det hindrade inte lokalbefolkningen att billedes ta sig upp och ned. Våra blomintresserade låg på mage med macrolinserna svepande över allsköns liljor. I den konsten har jag mycket att lära. Väl uppe i byn invaderade vi caféet för att släcka våra torra strupar med kalla öl. Det mest fantastiska med främjandets bergsvandringar är att det alltid finns kall öl att tillgå. Det är planering av världsklass. Tudes kunde bjuda på allt från ruiner till vackra hus i en underbar terräng. Vägen ner var fin och gick som en dans. Ölen?

Kvällen avslutades med en improviserad middag i hotellets regi ute i trädgården. Typiskt spanska och jättegoda smårätter och goda viner därtill. Värdfolkets gästvänlighet var fantastisk.

 

Dag 2 blev något kortare, 7 km, och bara nedför. Vi startade i Puerto de San Glorio efter en lång bilfärd uppför bergets baksida och jag fick också pröva på min talang som cowboy då vägen var full av kreatur. Stigen ner startade vid det stora Björn-monumentet och gick lättsamt nedför. Vyerna var otroligt vackra och himlen klarblå. Det var varmt och svettigt så man valde med förkärlek stigens skuggsida.

Väl nere i byn Cosgaya fick våra bilförare med hjälp av Klasse skjuts tillbaka för att hämta bilarna. Under tiden hittade vi ett nytt vattenhål utefter floden där det serverades kalla cervezas. Väl tillbaka på hotellet var det skönt med en kall dusch och en kall pilsner på balkongen. Kvällens måltid inmundigades på en lokal restaurang uppe i byn Léon. Inga Guide Michelin-stjärnor utdelades. Mätta blev vi dock och trevligt hade vi.

 

Dag 3 blev det första äkta utmaningen á 13 km! Vi tog bilarna till Urdón och vandrade förbi en av EONs vattenkraftsstationer och sedan stigen uppför, uppför och ytterligare uppför. Jag kunde höra av konversationen att utsikten var bedårande och stupen fantastiska!! Själv hade jag full fokus på kängorna framför mig och stigens alla småstenar. Varför utsätta sig för negativa upplevelser?

Nej, jag kände mig nöjd med att kolla in allas olika typer av skodon. Vi pressade på och kom efter mycket slit upp till den gamla udda bergsbyn Tresviso. En fantastiskt vacker liten by med åkerbruk efter sluttningarna.

Efter en magnifik lunch skildes våra vägar. För att slippa utsätta min känsliga hjärna för icke önskvärda naturupplevelser, beställdes en taxi. Att det också börjar regna förtog inte taxiresan. De som vandrade fick en trevlig tur tillbaka. På kvällen hade vi gemensam middag hos träsko-Kalle i byn Potes, en restaurang som våra kamrater hittat under dagens rekognosering. Som vanligt mycket skratt. Maten motsvarade för vissa inte alls vad man trott. Vad det egentligen var som fanns på tallriken tror jag inte vi redde ut. Nisse gick definitivt inte hungrig från bordet.

 

Dag 4 gick i lättjans tecken med resa till havet och bad på agendan. Vi hittade utan hjälp av GPS en mysig havsvik, Playa de La Franca, med Biscayas blå vatten pulserande in med lagom stora vågor. Där kunde vi med lite barnsliga tjut följa med vågorna mot land. Inte förstår spanjorna svenska tjut, eller?

Den endast spansktalande solstolsuthyraren hade ingen bra intäktsdag hos oss svenskar. Tänk vad snabbt vi kan komma ur en solstol, vara nästan fullt påklädd och se ut som vi precis hade anlänt till stranden och inte fatta ett dyft av vad karln egentligen ville. Det skådespelet skulle man ha på videofilm. Den goda maten och det goda vinet förföljde oss även denna dag ända tills ögonen slöts för att låta hjärnan i lugn och ro memorera synintrycken.

 

Dag 5 – Dagen ”V” (V för vandring) skulle bli vår veckas höjdpunkt. Vandringen var 20 km lång och gick till byn Cain och tillbaka. Efter en lång bilfärd till Puente Poncebos började så turen uppför en gammal stig gjord som arbetsväg av dåtidens vattenrallare. Väl på toppen möttes vi av nyfikna bergsgetter. Stigen började sedan vika av nedåt och bestod av en uthuggning i den branta bergssidan. I kikaren såg jag att stigen bara fortsatte efter den branta bergssidan. (Allt som kommer nu har återberättats för en som valde att vända! Stigen visade sig inte alls vara så smal så min oro var egentligen helt obefogad).

Stigen gick i vågor efter bergssidan, in och ut ur berget och efter några kilometer även över några hängbroar. En fantastik vandring med otroliga vyer och intryck. Väl framme i Cain intogs en välbehövlig och god lunch för att därefter börja återfärden. Åter i Puente Poncebos återsamlades alla för bilresan hem. Kvällens måltid var på tu man hand men vi var dock ett tappert gäng som åkte in till Potes och åt en alldeles fantastisk måltid.

 

Dag 6 blev en riktig upplevelse men också en relativt enkel vandring. Vi tog bilarna till Fuente Dé för att där göra en gondolfärd på 743 meter upp för berget till en höjd av 1640 meter. Dom som vågade titta påstod att det var otroligt vackert och en bedårande utsikt. Jag och gondolföraren försökte koncentrera oss på att lösa dagens Sudoku och hann inte titta ut!?

Väl uppe märktes temperaturskillnaden varför alla jackor åkte på. Efter bara en stund kom kroppsvärmen tillbaka och jackorna åkte av. Högt på himlen såg vi stora rovfåglar cirkla allt högre tills de försvann. Landskapet var böljande och vi såg ett antal vildhästar på håll.

Efter en lagom vandring var det dags för lite magfyllnad och vila. Vandringen tillbaka till bilarna var otroligt vacker om än ”vägar likt Skansen” enligt Leif.

Hemma gjorde vi repris på middag på hotellet. Ett lätt duggregn la ingen sordin på festen. Tänk vad god mat, gott vin och trevligt sällskap kan mota bort.

 

Dag 7 – vår avresedag, passade vi på att ta oss till en av Bilbaos höjdpunkter, Guggenheims Museet. Arkitekturen var ett riktigt konstverk vilket tydligen också Bilbaos bröllopspar registrerat. Vi såg minst fem par, som med proffsfotografer förevigade sitt parförhållande i och omkring museet. Även våra kameror smattrade för fullt.

 

Resan hem gick via Frankfurt och precis som hela veckan gick allt som smort. Åter i egna sängen kl 02:00, glad och trött.

Tack Björn för alla ”nycklar”, tack Klasse för ditt otröttliga körande och rekande, tack alla andra för att ni finns och gjort resan så rolig och minnesvärd.

Och det största av tack går självklart till Inger, Margaretha, Maud och Leif som skapat förutsättningarna för våra upplevelser från resa till natursköna minnen. Nu återgivna med några ord, men framförallt genom hundratals digitala bilder från oss alla 22.

 

                                             Hälsar en inte så våghalsig Curt Selestam