Sök på webbplatsen

Hitta lokalavdelning

Som medlem får du

  • Tillgång till Sveriges bredaste utbud av guidade friluftsaktiviteter
  • Stödjer vårt arbete med hela Sveriges friluftsliv, och mycket mer...
Bli medlem

Logga in

Nyfiken på: Robin Trygg

I två år hade han bara en dröm, ett fokus, ett mål i livet. På 30 sekunder förändrades allt. Möt Robin Trygg som fick sin Everest-expedition avbruten av en av de största jordbävningarna i modern tid. Och ett rejält uppvaknande på köpet.

UR MAGASIN FRILUFTSLIV #3 2015

Hur en jordbävning känns? Jag minns faktiskt inte riktigt, men jag minns att det kändes som det aldrig slutade gunga. Det var mitt livs längsta trettio sekunder. Robin Trygg hade satsat allt, jobbat, tränat, sparat pengar, sålt allt och åkt till gränsen mellan Kina och Nepal för att göra det ingen svensk gjort förut, bestiga både Cho Oyu och Mount Everest i samma expedition.

För fyra år sedan blev han den yngste svensk som någonsin varit uppe på toppen av Mount Everest. Nu var det alltså dags igen. Men naturen ville annorlunda. När Robin och hans klätterkamrat Chhiring dorje Sherpa tagit sig upp till det högre baslägret (ABC) på världens sjätte högsta berg, Cho Oyu, och satt i tältet och väntade på bättre väder för att kunna fortsätta uppåt, började jorden skaka. Livrädda för att det enorma istäcket ovanför tälten skulle släppa från berget och begrava dem, rusade de ut för att söka skydd. Isen sprack men föll aldrig ner. Robin och Chhiring andades ut, kontaktade nära och kära för att berätta att de var okej och kollade att Chhirings släktingar klarat sig.

»Robin Trygg hade satsat allt, jobbat, tränat, sparat pengar, sålt allt och åkt till gränsen mellan Kina och Nepal för att göra det ingen svensk gjort förut, bestiga både Cho Oyu och Mount Everest i samma expedition.«

 

Ganska snabbt bestämde de sig för att fortsätta sin klättring så fort det var säkert. Ett beslut som i efterhand kan verka helt befängt. Men vidden av katastrofen hade på intet sätt gått upp för dem. Fokus var bara på målet, och det fanns ytterligare över 2 000 meter upp. Några dagar senare kom beskedet att de kinesiska myndigheterna förbjöd all klättring över 8 000 meter, ett beslut Robin först vägrade acceptera. 

– Det skäms jag såklart för idag, men jag förstod inte. Där uppe på berget hade vi ingen koll på hur stor förödelsen faktiskt var i resten av landet. Och jag var så enormt besviken. Så enormt besviken. 

Sakta växte insikten om vidden av katastrofen som drabbat Nepal, ett land älskat av så många klättrare, inte bara för sin magiska natur utan också för sin vänliga och hjälpsamma befolkning. Robin visar mig bilder från området Langtang där många vandrare och klättrare passerar. Före jordbävningen en andlöst vacker plats med små stenhus utspridda i dalens grönska. På efterbilden kan man inte ens ana att här funnits en by. Inte ett hus, inte ett träd finns kvar. Allt ser ut som en jättelik grusgrop. Bergssidan ovanför byn har helt enkelt släppt och rasat ner över dalen och begravt allt i sin väg. Robins röst blir tjock och tårarna är inte långt borta när vi pratar om saker han såg som han aldrig kan glömma, döda människor, uttrycket i ansiktet hos dem som överlevde, om barnen som inte längre har några föräldrar eller någonstans att bo. 

– Det känns så oändligt orättvist att det här ska drabba just Nepal, ett av världens fattigaste länder. Vad har de gjort för att förtjäna detta? Samtidigt som det gick upp för Robin att det inte skulle bli några toppförsök den här gången ringde Haglöfs från Sverige och frågade om de kunde hjälpa till på något sätt.

 – Skicka allt ni kan! var Robins enkla svar och inom kort landade hundratals sovsäckar, jackor och byxor i Katmandu. 

– Det var väldigt skönt att det hände just då. Dels kunde vi faktiskt göra något för att hjälpa, bland annat i Chhirings hemby där vi hade vistats rätt länge innan vi begav oss till Cho Oyu. Dels var det bra att få något att fokusera på, något konkret att göra.

»I stort sett alla andra klättrare åkte hem, men jag ville stanna 
och hjälpa till. Om jag hade behövt hjälp hade de aldrig svikit mig.
Vem var jag att lämna dem när de behövde hjälp?«

 

I stort sett alla andra klättrare åkte hem, men jag ville stanna och hjälpa till. Om jag hade behövt hjälp hade de aldrig svikit mig. Vem var jag att lämna dem när de behövde hjälp? Robins mamma var inte lika övertygad om att det var ett klokt beslut av hennes son. Risken för efterskalv var fortfarande överhängande, faktiskt inträffade ett precis när Robin tog emot prylarna från Haglöfs, och hon ville inget annat än att få hem Robin. 

– Nu när jag kunnat visa henne bilderna förstår hon förstås att jag ville stanna, att jag ville hjälpa. Och att jag vill åka tillbaka. För tillbaka ska han, redan i oktober. 

– Då är monsunperioden över och man kan börja bygga upp hus och byggnader igen. Jag kommer också att guida en grupp svenskar till baslägret vid Mount Everest, som jag gjort även tidigare år. Det är klart att vi har funderat på om det är klokt och säkert att ta dit turister nu, men jag är övertygad om att det är viktigt. Tar vi bort turismen från Nepal har de snart inga inkomstkällor alls kvar. Vi behöver stötta dem nu.

Drömmen om de dubbla topparna har heller inte lämnat Robin Trygg.

 – Jag kommer att försöka få ihop pengarna som krävs och ska göra ett nytt försök nästa vår. Jag vill fortfarande dit, jag vill fortfarande lyckas. Men det är inte det viktigaste i världen längre. Det jag varit med om de senaste veckorna har förändrat mig. Det är ju bara ett berg och det finns viktigare saker i livet än klättring. Det hade jag aldrig trott att jag skulle säga. Men nu vet jag att det är så.

TEXT: Cajsa Rännar FOTO: Robin Trygg

 

Snö

Hitta snöäventyr

  • Sök MER

Hittade du inget av intresse?

Saknar du intressanta aktiviteter i ditt område? Då kan du vara med och påverka utbudet. Det är roligt!

Engagera dig