Jag älskar min vindsäck

Av: Henrik Witt

Vi är som snögubbar när vi ramlar in i vindskyddet. Vindmätaren visar på 25 m/s i byarna och vi har gått ett tag nu från Sylarna. Vi är lite tysta och frusna och tycker det är skönt att få skydd från vinden ett tag. Alla sitter i sina små bubblor och plockar med sitt. Alla utom Monika som går runt och pratar och skrattar. Ser till att alla har det bra. Sen tar hon upp sin matsäck och först av allt sin lilla bordsduk som hon lägger ut på bordet.

– Aldrig på fjället utan bordsduk, meddelar hon med ett smittande leende bakom mössan och buffen. Sån är hon. En av de mest fjälltokiga jag träffat.

– Ja. Det är jag ju faktiskt – fjälltokig alltså. Jag kanske inte tycker det själv men det är det många andra som säger.

Fjälledarutbildad på jobbet

Vi träffas på Monikas arbetsplats i Stockholm. Hon heter Wedengren i efternamn och det är ett Stockholm där hon är född och bor i men som som hon nu menar är mer av en passus i livet. Mellan stugvärdsuppdragen för STF och olika turer som ledare i Friluftsfrämjandet. Att hon alls hinner med något jobbande verkar vara ett under. Innan hon var 29 hade hon aldrig varit norr om Dalälven. Då började hon jobba på bank, vilket var grunden för ett liv med fjäll och natur.

– Vi fick en ny fritidskonsulent som tidigare varit på Friluftsfrämjandet och han drog igång massor av grejor. Bland annat ordnade han fjäll-ledarutbildningar för några ur personalen – och jag var en av dem, berättar Monika.

– Han omsatte sin erfarenhet från Friluftsfrämjandet på Handelsbankens personal och jag fick utbildningar på både sommar och vinterfjäll i bland annat Låktatjåkko. Då det här var under de rika åren i början av 80-talet erbjöd Handelsbanken personalen bland annat familjeveckor i fjällen och där kom Monika in. Familjerna bodde i stugor, i bland annat Bydalen och sedan fanns Monika och andra som resurs för att gå på fjället eller fiska och annat. Det var så det startade.

Stugvärd i fjällen

Andra mötet med Monika blir i Kaitumjaure. Jag och vännerna snubblar in på väg norrut mot Kebnekaise och får ett varmt välkomnande av stugvärden. Han berättar att hans fru är ute och promenerar.

– Hon brukar vara ute för sig själv, berättar han. Sedan kommer hon in och under glada rop och kramar förstår jag vem det är. Vi blir kvar i Kaitumjaure en extra natt och får ett nytt favoritställe. Vi lyckas fåett eget rum och spelar kort och äter gott. Och Monika kommer titt som tätt förbi och frågar om vi har det bra eller bara sitter och pratar ett tag.

»Ja. Det är jag ju faktiskt – fjälltokig alltså. Jag kanske inte tycker det själv men det är det många andra som säger.«

Engagemanget inom Friluftsfrämjandet kom i och med barnen.

–Det var självklart att sonen skulle vara med i Skogsmulle och jag kunde inte hejda mig utan utbildade mig till Skogsmulleledare 1987. Under åren har hon sedan kompletterat med påbyggnader och andra utbildningar.

– Nu är jag även skridskoledare sen tio år, talar hon om. Men nu har hon tröttnat lite på att ha turer på grund av ett nytt valideringssätt och har på senare år fokuserat mer på att vara stugvärd.

– Jag gick stugvärdskursen 2005 och har varit stugvärd sen dess. Tio öppningar på Tjäktja. En vinter i Sälka, en höst i Kaitumjaure och nu ska jag till Abiskojaure. Hennes man Lasse är också stugvärd och hon tycker att de kompletterar varandra bra.

– När jag känner att jag måste dra ut på fjället så stannar han gärna kvar och tar hand om gästerna och stugorna.

Älskar sin vindsäck

Lasse är inte så intresserad av fjällen på vintern. Men det hindrar inte Monika att dra iväg själv. Gärna när det är kallt i februari till typ Abisko och då bor hon gärna på stationen och gör dagsturer.

– Jag älskar min vindsäck! Att bara få sätta upp den och sitta och mysa i den. Även resten av året när det inte är stugvärdsjobb eller grupper så drar hon gärna iväg själv. På frågan om favoritområden svarar hon:

– Lappland vid sidan om med det lite mer karga – som Tarfala och Tjäktja – eller jag gillar även att bara strosa runt i Jämtlandsfjällen! Faktiskt är det ju egentligen fint överallt! Ovan trädgränsen i alla fall. Friluftsfrämjandet ligger henne varmt om hjärtat.

»När jag hänger med Friluftsfrämjarmänniskor behöver jag aldrig förklara varför jag vill tillbringa hela somrarna i fjällen … Att få dessa möten och inspiration av andra som är som jag.«

– När jag hänger med Friluftsfrämjarmänniskor behöver jag aldrig förklara varför jag vill tillbringa hela somrarna i fjällen. En del andra tycker det är lite konstigt att vilja upp till samma stuga i tio år. Att få dessa möten och inspiration av andra som är som jag.

– Det är ju väldigt mycket duktiga ledare som brinner för vad de gör och det är nog det ideella som skapar den atmosfären. Hon talar om för mig att livet går mycket ut på möten med andra som ger energi!

– Åren på Täktja har fått mig att upptäcka den samiska kulturen. Innan visste jag ingenting! Nu har jag massor av samiska vänner, läser böcker och går och försöker lära mig samiska. Det har berikat mig något oerhört. Monika har hunnit bli 67 år och då jag säger att jag trodde nog på en hel del år yngre så meddelar hon med ett leende att det är fjälluften som håller henne ung och att hon trivs väldigt bra med att bli äldre.

– Livet är som en rot som du växer ifrån – och det blir mer och mer grenar ju äldre du blir!